Är det folket som plåtar de orena bilderna?

I det förra numret av SJFs medlemstidning Journalisten kunde man läsa en debattartikel av fotograferna Lisa Thanner och Peter Claesson, båda yrkesverksamma i Göteborg. Rubriken var “Dags att tränga tillbaka bildföroreningarna“. Som du anar av rubriken går insändaren ut på att de två professionella fotograferna vill sätta stopp för bildpublicering från icke yrkesverksamma fotografer. De skriver bl a att “… en person som skaffar en liten amatörmässig digitalkamera relativt lättvindigt (kan) få sin bild publicerad i en tidning.” Låt oss titta närmare på det uttalandet.

För det första: Det är uppenbarligen något skumt med personer som har en för billig och amatörmässig fotoutrustning. Men vad är det för fel med det? Menar Thanner/Claesson att man måste ha en fotoutrustning som är extra dyr och fin för att kunna få en bild publicerad i en tidning? Ska det bara vara rika personer som ska ha den ekonomiska möjligheten att delta och bidra med egna foton i dagstidningarna? Jag tycker att det viktigaste är den journalistiska kvaliteten på bilderna. Inte med vilken fotoutrustning som man tagit bilderna med. Thanner/Claesson tycks glömma att en viktig del av det journalistiska fotouppdraget är att rapportera om nyhetshändelser runt om i världen - här brinner ett hus, här kommer en tsunamivåg, här skjuter man på en skola. När det gäller den typen av rapporterande nyhetsbilder kan jag inte för mitt liv begripa varför bilden måste vara tagen av en professionell yrkesfotgraf med dyr fotoutrustning.

För det andra: Hur kan Thanner/Claesson tro att man som privatperson  “relativt lättvindigt” kan få sin bild publicerad i tidningen.  Var och när detta skulle ha skett ger Thanner/Claesson inga som helst exempel på. Dessutom borde båda två känna till att det på alla stora tidningsredaktioner finns ett antal filter i form av bildredaktörer, redigerare, deskchefer, nyhetschefer och nattchefer som kämpar varje stund med att upprätthålla en snabb och trovärdig nyhetsrapportering av hög kvalitet. Jag kan inte se hur någon journalist med flit skulle vilja en publicera usla och meningslösa läsarbilder. Varför skulle man det? Möjligtvis då för att det skulle vara billigare på mycket kort sikt. Men hur länge håller det argumentet om läsarbilderna är dåliga. Då riskeras ju hela tidningens varumärke och gissningvis sviker läsare eftersom man inte upplever produkten som en trovärdig förmedlare av nyhetsbilder.

För det tredje: Hur kan man överhuvud taget kalla läsarbilder för “bildföroreningar“? Vilket ruggigt översitteri! Alla bilder som är fotade av någon som inte är medlem i ett fotografskrå är uppbarligen en bild som borde tvättas bort och rensas ut. Ett orent foto helt enkelt. Istället vill Thanner/Claesson att redaktionsledningarna ska anstränga sig lite mer, inse bildens betydelse och återupprätta den goda bildjournalistiken. Om det finns goda bilder, måste det väl också finns onda? Och vem är det som plåtar de onda bilderna? Är det de orena människorna på samhällets botten? Som dessutom har den dåliga smaken att äga en amatörmässig kamerautrustning.

Om jag ska hitta några positiva, framåtblickande och intressanta tankar i Thanner/Claessons insändare så är det när de pratar om att fotografer ska ha “… ett etiskt förhållningssätt till hur man uppträder på plats med sin kamera, mot de människor som avbildas.” Det är en viktig diskussion. Och där kan jag hålla med om riskerna med läsarbilder. Det ena är förstås rena brottsprovokationer. Att jag t ex låter min kompis slå ner en kändis samtidigt som jag filmar det hela och så delar vi på ersättningen efter att filmen publicerats. Men det problemet finns gudskelov mest i USA än så länge eftersom amerikanska medier har så gigantiska belöningar med svenska mått mätt. Och kanske en annan mediakultur i övrigt också. Men däremot finns det andra problemet kvar  Det vill säga hur man uppträder mot omgivningen med sin kamera. Att man vet att man kan få några tusen kronor för månadens bild skulle kunna göra att man glömmer bort eller struntar i  att respektera andra människors privatliv och kanske trampar in på någons tomt. Där tror jag att Thanner/Claesson har rätt när de ser en risk för detta. Ett sätt att motverka det problemet är att göra som t ex Aftonbladet gör i samband med att månadens läsarbild publiceras. Efter uppmaningen att MMS:a, SMS:a eller mejla bilden kommer en “tänk på”-text bland annat om att man inte ska vara för närgången och att man ska respektera andra privatliv. De allra flesta amatörfotografer kommer säkert sköta detta. Men absolut inte alla.

Å andra sidan: Hur många av de yrkesverksamma nyhetsfotografer i Sverige respekterar detta? Säkert de allra flesta. Men absolut inte alla. (Trots att de har svindyra teleobjektiv och därmed borde ha kunnat hålla sig på behörigt avstånd…)

Sammanfattningsvis:

Det finns amatörfotografer i Sverige som med relativ billig fotoutrustning tar olika nyhetsbilder. I de allra flesta fall har nog bilderna knäppts med hänsyn tagen till andra människors privatliv. Ibland är är bilderna bra, ibland dåliga. Förhoppningsvis publiceras bara de som är bra.

Och så finns det finns yrkesfotografer i Sverige som med relativt dyr fotoutrustning tar nyhetsbilder. I de allra flesta fall har nog bilderna knäppts med hänsyn tagen till andra människors privatliv. Ibland är är bilderna bra, ibland dåliga. Förhoppningsvis publiceras bara de som är bra.

Så, Lisa Thanner och Peter Claesson, vad är skillnaden?

Journalister - en konservativ överklass?

I början av veckan hade Publicistklubben i Stockholm debatt på Kulturhuset kring näthat ”Bloggen – offentligt privatliv och anonymt hat”. I paneln fanns Peter Wennblad, Eric Rosén, Isobel Hadley-Kamptz, Frida Boisen och Nils Funcke. Moderator var PKs ordförande Stig Fredriksson. Själv var jag inte där men enligt bland andra Fredrik Wass på Bisonblogg var det en ganska sömnig och trött tillställning där det inte tillkom särskilt mycket nytt i debatten.

Av referaten att döma tyckte Nils Funcke, chefredaktör på Riksdag & Departement, att bloggar generellt inte berikade journalistiken i Sverige eller tillförde något till den demokratiska samhällsdebatten. Och han också svårt att förstå vem som överhuvdtaget skulle ha intresse av att läsa bloggar. Själv har jag istället väldigt svårt att förstå Nils Funckes synsätt. Hur kan man döma ut ett demokratiskt samtal bara för att det använder sig av ett hyfsat nytt publiceringsverktyg? Det spelar väl absolut ingen roll ur journalistisk synvinkel om texten/bilden publiceras via ett bloggverktyg eller via fax, text-tv, radio, tv, tidning, magasin eller en mobiltelefon. För mig verkar Nils Funkes bild av medierna helt enkelt var av en konservativ och enkelriktad natur. Alltför många i mediesverige tycks se på media på samma sätt som ledarna i Kina; med ett tydligt budskap och en stor megafon (sändare)  slår man världen och befolkningen (mottagare) med häpnad.  Att en stor del av debatten i världen numera istället kan liknas vid en diskursiv tvåvägskommunikation tycks inte beröra de gamla mediemonopolisterna. Idag är sändaren på ett helt annat sätt beroende av en delaktighet från mottagaren, vare sig man vill eller inte. 

På Publicistklubbens debatt satt tydligen SvDs Per Gudmunsson i publiken och hans korta bloggrapport från debatten är verkligen mycket läsvärd. Han skriver bl a “Enligt medielogiken skildras nya företeelser som hot mot den rådande ordningen. Det spelar oftast blygsam roll vilka positiva effekter den nya produkten eller det nya beteendet ger. Fokus ligger på eventuella skador” Och Per Gudmunsson fortsätter: “Detta beteende gör att journalistkåren har ett märkligt förhållande till internet. Inget nytt fenomen sedan bilismen har haft så genomgripande konsekvenser för människan som social varelse. Och inget har heller utmålats som så hotfullt.”

Att nyheter till sina natur är negativa är något som man tidigt fick lära sig på Journalisthögskolan. Och det är ju i grunden positivt! Nyheter är ju oftast avvikelser från det normala. Och är normaltillståndet positivt så blir ju nyheter till sina natur därmed negativa. Men att medierna till sin natur också har blivit (eller har det alltid varit så?) konservativa känns för mig som något helt annat.  Ett samhälle som inte förändras kommer till slut gå under. Och en viktig del av samhällsförändringen i den rika världen just nu är den digitala revolutionen som påverkar alla våra sociala strukturer och vårt sätt att umgås med varandra på ett helt dramatiskt sätt. Och förändringen är bara i sin linda…

Många gånger i historien så har medierna i ett land ofta varit med och påskyndat en förestående samhällsförändring, mot den rådande ordningen. Men idag verkar det som om en stor del av mediesverige förtvivlat försöker hålla sig kvar vid en konservativ produktionsstruktur som enbart syftar till att bibehålla de gamla och föråldrade maktmonopolen. En struktur som motverkar det demokratiska samtalet.

Blogg off!

I lördags skrev DNs Sara Ullberg en artikel i kulturdelen om att fler och fler (är det så?) kändisar i Sverige bloggar av. Ni känner alla till den senaste tidens nu nästan uttjatade debatt om det så kallade “näthatet”.

Men det intressantaste i artikeln kom precis på slutet. Det var när umeåforskaren Elza Dunkelns fick frågan om det är rätt att förbjuda anonyma inlägg på nätet.

Dunkelns svarade så här: ” - Det är en överklassdiskussion. Den kan man ha om man befinner sig i den övre delen av maktstrukturen. Nätet är en arena som tidigare inte har funnits för marginaliserade grupper. Man kanske lätt glömmer bort det när man ser de få som missbrukar friheten.”

Ett mycket insiktsfull reflektion! Elza Dunkels blir jag nyfiken på. Henne måste jag läsa mer av.

Så.

Nätets anonyma kommentarer och forum har alltså delvis blivit en arena för “marginaliserade grupper” i Sverige, dvs underklassen. (Media-)överklassen skriver alltså artiklarna, som sedan underklassen kommenterar. Och medelklassen sitter där mittemellan. Livrädd som vanligt. Är det så? Är det så? (som Sverker skulle säga)

Elza Dunkels blogg Nätkulturer hittar du här.

Är traditionella medier snyltare?

Den socialdemokratiska bloggaren Magnus Ljungkvist skriver en debattartikel i det senaste numret av tidningen Journalisten om att de traditionella medierna i Sverige snyltar på bloggarnas nyheter.

Ljungkvist har en hel del intressanta tankar och åsikter och han skriver bl a att de traditionella medierna inte orkar “… ge erkännande åt ett nytt medium som kan bidra till att vitalisera både demokratin och journalistiken.” Men med en öppen attityd från de traditionella medierns sida kan bloggosfären däremot fungera som ett viktigt komplement.

Läs hela debattartikeln här

Magnus Ljungkvists egen blogg hittar du här

Duell om journalister, demokrati och människovärde

I går var jag och lyssnade på ett debattseminarium på Cafe Aguéli i Stockholm. Titeln var “Medborgarjournalistik - hot eller möjlighet?”

Frågan som debatterades var om en allt aktivare allmänhet och bloggare är något som gynnar den journalistiska kvalitén eller riskerar det tvärtom att trötta ut oss som konsumenter? Hur går insända bilder från mobiler, länkar till bloggare och kommentarer från läsare och tittare ihop med de etiska spelreglerna? Debatten arrangerades av Journalistförbundets yrkesetiska nämnd, YEN.

I den ena ringhörnan satt Rino Rotevatn, ordförande i YEN tillsammans med Pnina Yavari Molin, ledamot i YEN. Rino jobbar på SVT i Karlstad och Pnina jobbar på GP i Göteborg. I den andra ringhörnan satt Thomas Mattsson, chefredatör på Expressen nya medie tillsammans med Lotta Holmström, läsarredaktör på Aftonbladet nya medier. Debattledare var Maja Aase, chefredaktör för journalistförbundets tidningen Journalisten.

Reprentanterna från YEN hävdade att journalisterna, journalistiken och demokratin hotades av det innehåll som vanliga läsare, tittare och lyssnare bidrar med. Enligt YENarna är förklaringen till explosionen av läsarmedverkan inom de medierna runt om i världen enbart av ekonomisk natur. “Det är helt enkelt ett väldigt billig typ av innehåll”, sa Rino Rotevatn. Han menade också att ledningarna inom mediehusen kommer använda de sparade pengarna till att skapa högre vinster och inte för att satsa på kvalificerad journalistik. “Man sparkar kvalificerade journalister och fotografer och satsar på uselt läsarinnehåll istället!”

Min uppfattning är precis tvärtom. Jag tror att genom att vi öppnar upp medierna för hela folket fördjupas vår demokratin och förbättras det offentliga samtalet. Och genom att alla får komma till tals visar vi att människovärdet och rättigheten att publicera sina tankar inte sitter i ett pressleg från SJF. Ibland fick man uppfattningen att YENarna tyckte att tankarna som vi journalister tänker på något sätt är av högre värde än andras tankar. Ganska snart gled debatten in på vad som är ful journalistik och vad som är fin journalistik. Både Thomas Mattson och Lotta Holmström gjorde strålande insatser för den framtida (fina och fula!) journalistiken.

När jag gick på journalisthögskolan i Stockholm för 16 år sedan hade jag en kort praktik på SvD i Marieberg. Då hade precis den digitala övergången från gammalt manuellt sätteri till nya redigeringsdatorer inletts. Jag minns en äldre man i SvDs sätteri som var mycket oroad över den snabba utvecklingen och menade att journalistiken skulle bli sämre eftersom det nu gick så fort “från tanke till tryck”. Idag år 2007 går det knappt att föreställa sig hur man överhuvudtaget skulle kunna göra en tidning utan en dator. (Ja, det skulle möjligtvis vara på Skansens tryckeri då…) Och det finns nog inte heller någon journalist idag som på allvar skulle vilja kasta ut datorerna och gå tillbaka igen till den manuella sättningen av typer.

YEN-ledamoten från GP, Pnina Yavari Molin, lät ofta som hon hade en mycket klar uppfattning av vad som var fin journalistik och vad som var ful journalistik. “Det enda folk kommenterar på nätet är händelser som melodifestivalen”. Och exakt vad är det för fel i det! Enligt MMS och Dagens Media sågs finalen av hela 3,4 miljoner svenskar och måste därmed vara ett av de absolut mest sedda tv-programmen i Sverige, alla kategorier. Trots att melodifestivalen är något som berör nära halva svenska folket är ämnet inte fint nog att diskuteras i svensk media, enligt Pnina Yavari Molin. En slutsats blir att folket helt enkelt har fel tankar. Fula tankar. För det är tydligen fult att bry sig om melodifestivalen. Och om man nu är så dum att man ändå gör det så ska man banne mig inte få något utrymme i media!

Mot slutet av kvällen sa mderatorn Maja Aase att det hade varit spännande att spela in hela debatten och sedan gräva ner filmen i fem år och då titta på den igen. “Vad skulle vi tycka då?” Jag är övertygad om att vi då kommer se på YENarna som några som vill bibehålla sin makt över mediernas produktionsmedel. Likt ett priviligerat skrå ska det finnas kvar ett journalistiskt monopol i Sverige som särskiljer de fina åsikterna från de folkliga, fula och farliga tankarna. Ja, YENarna uppträdde ibland likt gamla adelsmän från 1700-talet. Periodvis lät faktiskt debatten som hämtad från den svenska frihetstiden. Då kämpade överklassen och adeln i Sverige med näbbar och klor för att behålla sina uråldriga privilegier och stoppa den borgerliga revolutionen som blixtsnabt spreds sig i Amerika och Europa. Tryckfriheten skulle bara gälla adeln och prästerna och inte borgarna och bönderna. Principiellt var en del liberala adelsmän i Sverige visserligen för en allmän tryckfrihet men eftersom det, enligt överklassen, bara var adeln som hade tid att tänka och utveckla ordentliga tankar kunde man inte tillåta att tidningar och tidskrifter skulle innehåla folkets låga och ogenomtänkta tankar.

En annan iakttagelse av gårdagens debatt var hur YENarna ständigt återkom till att det var bättre förr. “Då fanns det mer resurser till kvalitetsjournlistik och fler riktiga fotografer”. De senaste 20 åren hade i princip allting inom medierna bara blivit sämre; massor av omorganisationer, ny teknik, högre krav och snabbare tempo. Och det var bara ett fåtal utvalda journalister som fortarande förstod hur illa det verkligen var. Med den inställningen till sitt dagliga jobb måste det vara riktigt dystert att gå upp på morgonen. (Det är ju inte direkt högst upp på initiativstegen heller…). I linje med att allt var bättre förr tyckte YENarna naturligtvis att de äldre distributionsformerna som tidningar och tidskrifter på något sätt var finare än de nyare som datorn och mobilen. Det är verkligen en helt obegriplig åsikt! Jag kan faktiskt inte i min vildaste fantasi förstå ett sådant resonemang. Det måste väl ändå vara budskapet och innehållet som är kraften i journalistiken och inte vilket produktionsmedel eller produktionskanal som budskapet distrubueras via.

Nej, Rino och Pnina, klockan har ringt nu. Det är dags att öppna ögonen och vakna! Det blir aldrig mer som förr. Glöm de gamla yrkesprivilegierna. Glöm den uteslutande demokratin. Glöm åsiktsmonopolet. Allt det där är borta. För alltid.

Och blir den journalistiska framtiden alldeles för tråkig för er kan ni ju alltid åka på en inspirerande sommarkurs i lite positivt tänkande. Eller kanske byta jobb.

—

Läs också mer om ämnet på Lotta Holmströms Citizen Media Watch och Hans Kullins Media Culpa.