Levnadsbeskrivning av Jonas Vilhelm Aspegrén

Jonas Vilhelm Aspegrén 1763-1815
Jonas Vilhelm Aspegrén 1763-1815

Dessa memoarer av min farfars farfars far skrivs in av min dotter Hedvig Aspegren.

Det drygt 200-åriga handskrivna originalet finns i det Aspegrénska arkivet på Lunds landsarkiv.

MIN LEFVERNES-BESKRIFNING

INDELT I SEX PERIODER

/ De trenne första Perioderna författade den 31 December 1803
och de trenne senare den 26 November 1813 /

————-

F Ö R S T A  P E R I O D E N
från den 10 juni 1763 till den 30 Januari 1785.

Jag, JONAS VILHELM ASPEGRÉN, är född den 10 Juni 1763 uti Christianstads Län, intet.

Min Faderfader var Kronobefallningsman på Öland och lemnade efter sig tvenne söner och tvenne döttrar.

Jag vet icke om desse senare och Sonen Carl, som var Häradsskrifvare, hade några barn, men hans andra Son, min Fader, Ordinarie Lantmätaren i Christianstads Län, Johan Aspegrén, var tvenne gånger gift och hade med sin första Hustru en Dotter, Fredrika Amalia samt i sitt andra äktenskap med min Mor, Maria Christina Luther, trenne barn neml. Sonen Carl Peter Magnus, som dödde vid 3 år ålder, Dottern Catarina Barbara Christina och mig.

Skärmavbild 2016-01-08 kl. 19.52.15.jpg
Lantmätare på 1700-talet

I den kojan, der jag föddes, bodde mina föräldrar icke länge, utan flyttade till Tranås, der de på Gästgifvaregården hyrde en byggning, men snart kom här elden lös och hvad litet vi ägde försvann i rök på en natt, man vaknade ej förr än tak och väggar brunno och min Mor med mig i famnen, min halfsyster bärande min Samsyster, måste frälsas på det sättet, att vi i blotta skinnet kommo genom fönstret ur andra våningen huvudstupa ner i snödrifva.

Karta över Skåne-Tranås
Karta över Skåne-Tranås 1766-1767. Ev skapad av Johan Aspegrén, lantmätare i Christanstads län.

Jag var ej ännu 2 år gammal och fick genast lära känna armod och nakenhet till den grad, att ett par Fruntimmerhandskar i flere veckor utgjorde mina benkläder eller snart sagt hela kostymen.

Skärmavbild 2016-01-08 kl. 22.39.26
Minnestavlan av Tranås Gästgiveri. Restes 1981 av byamännen på initiativ av Lennart Aspegren.

Minnestavlan i Skåne-Tranås

Skåne-Tranås Gästgiveri
Tranås ”nya” gästgiveri byggt 1776.

Då detta missöde träffade oss hemmavarande, hade min Far en ännu större olycka. Han var på Torups gård och vid aftonmåltiden råkade han få ena käftbenet ur led, en liten kula utväxte på vänstra kinden som, fistulös, dagligen tilltog, så att efter ett halft år var den stor som menniskohufvud och hängde ner över axeln.

Han hemkom i eländet och kunde omsider knappt så mycket öppna munnen, att man med en tesked gaf honom den välling, som ännu uppehöll hans jämmerfulla lif.

En månad före sin död tyckte han sig oaktat sitt vanskliga ansigte, må så väl, att han kunde företaga en resa till sina släktingar på Öland.

Han for och, efter fulländad resa, avsomnade hos sina anförvanter samt fick hvila i sina fäders graf uti Smedby kyrka.

Skärmavbild 2016-01-08 kl. 20.29.39
Den medeltida Smedby kyrka på Öland. Revs 1852.
Skärmavbild 2016-01-08 kl. 20.33.55.jpg
Smedby kyrka på Öland idag.

Det var i slutet af år 1765 som min Fader slutade sina dagar, sedan han levat över 80 år.

/ Så långt andras traditioner. Nu följer egen berättelse, för hvars sanning jag ansvarar./

Min Mor var nu Enka med tvenne små barn, min syster 5 och jag 2,5 år gammal. Fattigdomen förfölde oss, vi flyttade ur en usel koja i en annan och tvenne vintrar lågo vi i ett hus, hvarest var ringa eller intet tak, så att det fotade snöade och regnade på oss i sängen. Jag har ock i ansenlig grad försökt svältkuren.

Det kan alldrig gå ur mitt minne, att, sedan jag, en Långfredag, fastat nära två dygn, fick tredjedelen af ett hårdkokt ägg och kände mig mycket vederqvickt. Det var en Mor som delade detta ägg och – jag återtar mina ord- jag och min syster flingo visst mer än hvar sin tredjedel.

Snart vandes vi till det hälsosamma läkemedlet Arbete. Min Mor spann, min Syster och jag flätade halmhattar. Dessa handaslöjder voro väl icke mycket lönade, men de gåfvo oss bröd och – det är sanning, att vi voro nöjda.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 18.02.48.jpg
Halmhattar, modeller från 1700-talet.

Min vördnadsvärda Mor, ytterst sträng att bestraffa fel, men ömt älskade sina barn, försummade intet att låta lära mig läsa, skriva och räkna.

Jag hade af naturen mycket god fattningsgåfva och snart hann jag så vida, att jag underviste mina skolkamrater, hvarmedelst jag rundligen förtjente mig födan. I tvenne år hade jag fri undervisning och fritt uppehälle i Kyrkeherden B – – s hus. Med goda dagar äro korta.

Omkring 1769 eller 1770 / jag minns det ej noga / slog åskan ner i Tranås och uppbrände halfva byn, då vi åter förlorade hvad litet vi ägde och, som de svåre åren 1771 och 72 följde kort därefter, så ledo vi åter hungernöd.

Som barn röjde jag någon qvickhet, men, berömd härför, var jag kanhända för mycket djerf och tilltagsen.

Vid denna tider reste Enkedrottningen Lovisa Ulrika och Prinsessan Sophia Albertina till Preussen, och då dessa Kongl. Personer i Tranås ombytte hästar, utkastade Drottningen penningar till fattigt folk.

Skärmavbild 2016-01-08 kl. 22.27.01.jpg
Änkedrottningen Lovisa Ulrika (1720-1782)
Skärmavbild 2016-01-08 kl. 22.29.59
Prinsessan Sofia Albertina (1753-1829)

Nyfikenheten hade lockat mig till stället, men liten och svag, kunde jag i trängseln ej få någon af de kringflygande silfverpenningarne.

Af min Mor hade jag väl den stränga förmaningen att bara arbeta, aldrig tigga, men – Naturae per artem – jag trängde igenom folkhopen, uppklättrade på fotsteget och genom det öppna fönstret rusade in i vagnen med utrop: ”Jag har intet fått”.

En grof landsgevaldiger slog mig i huvudet med sin staf och ryckte mig tillbaka. Men Hennes Majestät, som visade mig en tom pung, med yttrande att allt var utgivet, förklarade dock, att om jag ville komne efter till Ystad, skulle jag väl få något.

Samma afton gick jag – med min Mors tillåtelse – dit, och följande dagen, ej utan mycken svårighet, var jag omsider så lycklig och fick tala med Drottningen påminde Henne sitt löfte och, så godt jag kunde, beskrev min Mors svaga villkor. Hennes Majestät skänkte mig 20 plåtar, en summa, som var en verkeligen Konglig present på den tiden och hvramed jag nu trodde mig kunna köpa hela verlden.

Förunderliga Öde!

Det i mitt tycke präktiga palats, hvarest jag nu var ett allmogehjon, och som nu hyste två Kongl Personer, skulle 34 år efter derefter, bliva mitt hus. Denna dåvarande unga goda flicka, värdens dotter, som nu gaf mig mat, som kysste och klappade den lilla fattiga 8 år gamla gossen, som plaiderade för mig och hand i hand ledde mig till Drottningen – som med en öm förmaning afskedade mig – – skulle en gång bli min andra Hustru, skulde bilda mina barn till rättskaffens menniskor- skulle skänka mig sig sjelf och allt hvad hon ägde – – – och detta, som kunde bli ett hufvuddrag i en Roman, blev här verklighet – – –

Store Gud!

Obegriplig i alla dina verk, hvad Du gör för under med menniskan! Huru kan hon då i allmänhet så sällan lägga märke vid de, ofta till utseendet varande småsaker, som likväl haffa stora följder!

– – Glad vandrade jag nu hem och var säkert mera rik, än den rike, som ej är nöjd.

I Juli månad 1776 ämnade min Mor att engagera mig vid Handeln. Jag kom därför till Christianstad och skulle antagas af en köpman V – – r, som som han var utropad för att vara mycket elak, och jag i tid blef varnad, så vönde jag med min Mor hem igen.

Skärmavbild 2016-01-08 kl. 19.21.54
Karta över Kristianstad år 1775.

Dagen efter min hemkomst, under det jag med några andra pojkar spelte boll,  finge vi se en brillant vagn stadna vid Gästgifvaregården.

Vi sprungo dit och Hans Excellence Riksrådet m.m. Grefve Wrangel, som med sin familj åkte i vagnen, gaf sig i samtal med oss.

Skärmavbild 2016-01-08 kl. 21.29.55
Anders Reinhold Wrangel (1722-1780), som ung

Jag, oblyg och tilltagsen, förde ordet och frimodigt besvarade alla Excellencens frågor.

Denna min hardies behagade honom och frågade slutligen om jag hade lust att följa med honom till Stockholm.

På mitt jakande svar öppnade han vagnsdörren och tillböd mig att först medfölja till Tosterup, dit resan då var destinerad. Jag invände, att det var nödigt för mig, att först tala med min Mor härom, för att få hennes tillåtelse och jag sprang i ögonblicket hem.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 16.43.57.jpg
Tosterup slott

Min mor, för vilken jag andtruten  berättat mitt viktiga ärende, trodde att den nådige Herren /som jag kallade honom/ hade gäckat med mig, och jag hade mycken svårighet att få henne åstad till gästgifvaregården.

Äntligen gingo vi, men sedan Herrskapet länge väntat och slutligen förmodade att jag af räddhåga bortlupit, fortsatte de sin resa. Vi mötte dem på gatan, det jag, förut så encouragerade, i en kommando-stämma ropade till kusken. ” Håll! ”. Nu framförde och presenterade jag min Mor, och Hans Excellence frågade leende: ”Om den qvicke och munvige gossen var hennes”. Han itererade derpå sitt första yttrande, att jag kunde genast få medfölja och att han ville draga omsorg för min uppfostran.

Men en fattig Mor har det gemensamt med alla Mödrar – hon kan ej släppa sitt bran förr än hon tryckt det till sitt hjerta- – förr än hon välsignat det.

– Beslutet blef att hon om ett par dagar skulle föra mig till Tosterup.

Sagt och gjort!

Mina afskedsvisiter hos vänner och gynnare voro snart expedierade och den 28 Juli 1776 anlände jag till det vackra Tosterup.

I från det djupaste elände gjorde jag således ett enda steg till välstånd och ära.

I från hand till fot blef jag förnyad med fina kläder och – ”som hvar och en blir hädd som han är klädd”- , så ville man genast finna mig vacker, qvick och artig. Jag vann genast Herrskapets – i synnerhet Grefvinnans- tycke i högsta grad och fick all möjlig frihet. Det blef beslutat att jag skulle blifva qvar på Tosterup och av Inspektoren danas till en flink lantbrukare.

I denna tanka hemreste min Mor, sedan hon förmanat mig och givit mig sin välsignelse.

Men blott en månad var vistandet här. I sista stunden, då Exellencen var resfärdig, resolverade han att jag, enligt första planen, skulle följa med till Stockholm, helst han befarade, att min uppfostran hos Inspektoren kunde vårdslösas.

Utan att få taga vidare avsked af min ömma Mor och enda Syster, begynte jag nu min första långa resa, vilken skedde i flere krokvägar till Malmö, Skabersjön, Örtofta, Ellinge och Rosendal i Skåne samt Valinge, Kappstad och Tysta i Södermanland. Från Rosendal tillskref jag min Mor. Men Hon, som dagen efter min afresa från Tosterup ditkom och fann mig borta, var alldeles otröstlig.

Den 24 September 1776 såg jag första gången Stockholm.

Det var under påstående Marknad, och vi passerade hela Skeppsbron uppåt.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 18.22.12.jpg
Skeppsbron i Stockholm; 1700-tal.

Lyckligen framkomne, blef jag genast presenterad för den gode, den sköna Grefve Otto Reinholdt Wrangel, hvars lekkamrat jag skulle bli, han var ett år yngre än jag, och här var intet anseende till personen.

Skärmavbild 2016-01-08 kl. 23.21.08
Skeppsbron i Stockholm. Vy från Blasieholmen år 1776.

– Jag nämnde Lek-kamrat, också gjorde vi intet mycket annat än lekte. Vår Informator, Kongl. Hofpredikanten L – – r var, som vi då tyckte, allt för god.

Sjelf älskare av nöjen, tillät han oss friheten att göra hvad vi ville, hvadan ock, i stället för att läsa, vi hellre valde Operan, Maskerader, Picknicker, Koncerter m.m.d.

– Snart blef det mig en skyldighet att bevisa silke lustbarheten, ty Hans Exellence, som helst var hemma, fann ett nöje uti att höra mig berätta hvad vid dessa stora samlingar passerade, och som jag nu kände allt Hoffolket var det mig lätt att öka Anektoterna med åtskilliga tillägg och reflektioner.

I staden tillbragtes vintrarne på detta sätt, och å Kongl. Djurgården, der Herrskapet hade hyrt en Malmgård, förlustade man sig om somrarna med Lantnöjen av alla slag.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 17.34.53.jpg
Karta över Djurgården i Stockholm år 1791.

Men ack!

Glädjedagar räcka ej länge. Hans Exellence sjuknade i Rådskammaren i slutet av Augusti 1780 och afled 4 dagar derefter.

Detta var det svåraste slag som hittills träffat mig. Jag ägde ännu icke förmågan att kunna gråta, men min sorg var obeskrifvelig, jag sjuknade och intet hopp var om livet.

De samma Herrar Medici, som betjänt Exellencen, nemligen General Direktör Acrell, Arkiator Schutzencrantz och Proffesor Bergius blefvo nu ålitade att bota mig, som i synnerhet hade så grufsam huvudvärk, att jag på flero dagar ej kunde öppna ögonen.

Skärmavbild 2017-03-20 kl. 20.58.19
Läkaren Peter Jonas Bergius (1730-1790)

Den sistnämnde eller Proffesor Bergius hjelpte mig omsider till helsan igen genom täta åderlåtningar med lanzett, sneppan var otillräcklig, ty min blod var tjocksom en välling.

Nu inträffade för mig en ny Epok.

Tvenne högst förnämas kärlekshandel hade jag om hand, men – ehuru jag i detta ämne kunde skrifva hela böcker, är mig icke tillstängt att nämna ett ord vidare i denna sak.

Sedan jag varit nog olycklig att mista min store och goda FosterFar, började jag eftersinna huru illa min bästa tid  blifvit använd. Grevinnan, som älskade mig lika med sina egna barn, ville ej släppa mig ifrån sig, men jag envisades, och som jag från spädare åren haft lust för Handeln, så valde jag nu detta yrke.

Skärmavbild 2017-03-20 kl. 21.12.53
Barnekows vapen vars släkt Eleonora Mariana Wrangel (1740-1803) tillhörde

Den 9 April 1781 qvitterade jag Grefvinnan Wrangels hus, ej utan mycket sorg å ömse sidor. Härvid erinrar jag mig en anekdot.

Under den Fröken Margrete Louise Wrangels sörjde min bortflyttning, ankom hennes Kusin Baron Carl Wrangels och då han såg henne fälla tårar, frågade hvarföre hon grät.

– ”Ack! sade hon- ”Jag sörjer allas vår vän Aspegrén, som nu öfvergifvit oss”.

– Ja, inföll Baronen, skämtade och i rapport på den kärlekskommission jag haft, – der är ek underligt, ty Aspegrén, likasom Mamsell Varg, var en god hjälpreda för unga fruntimmer.

Jag som lefvat i kojan och i palatset, som försökt att lida brist på det nödvändigaste och som hafvit allt i överflöd, jag skulle ock vandra medelvägen och lära känna den Borgerliga lefnaden.

Skärmavbild 2017-03-20 kl. 20.39.21
Dansk-norske författaren Ludvig Holberg (1684-1754)

Jag må kanske säga om den detsamma som Baron Holberg skrifver om Holländarne: ”De äre skiene af lutter renfärighet”. ty i der hus hvar jag nu var engagerad/ hos Köpman Jacob Björkman/ skurades bord, bänkar, golf och trappor alla dagar.

Som sagt är, så ville min FosterMor nödigt skilja mig ifrån sig, också blef jag ej lemnad till Herr Björkman med annat villkor  än blott på prof ett år, efter hvilkets förlopp det skulle vara Grefvinnan lemnat att efter behag återtaga mig eller låta mig bli qvar.

Men jag vann genast min nye Patrons förtroende, att han lemnade i min vård allt hvad han ägde och, ehuru varande oförfaren 18 års yngling, var jag merendels ensam att bestrida så väl Handelsrörelsen i hans rum, som en Fabriksinrättning af golfmattor, hvarpå han hade privilegium exclusivum.

Tillfölje af det förbehåll R.R- nan/ gjort, skulle jag ej gå den vanliga turen att begynna min tjänst med uppassning, utan all möjlig egalité iakttogs och jag var så till sägande min egen herre.

Imellertid var dock nu mitt lefnadssätt helt och hållet förändrat. Här kände man knappt till namnen Opera, Maskerader och slika lustbarheten.

Alla söknedagar, från kl. 4 om morgonen till kl. 10 À 11 om aftonen, var jag beständigt sysselsatt med de trägnaste göromål och om Söndagarne skulle man frukta Gud och – laxera.

Jag hade bänkrum i trenne Kyrkor/ Finskan, Storkyrkan och Slottskapellet/ och ingen Ottesång, Högmässa eller Aftonsång fick försummas.

Att hafva ätit i detta hus en vecka, var det samma som om man der varit kostgängare 1 100 år, hvar dag hade sin egen plåga och sin egen förmån med sig.

Ehvad vi hade främmande eller vore ensamma, varit alltid bordet lika god och tillräcklig mat, men så noggrann för hvar dag, för varje måltid, att ej en hårsmån kunde öfverskridas, så att bordet var en säker almanack och gaf tillkänna om det var Måndag eller Tisdag o.s.v.

Ordningen för Söndagen kunde jag likväl ej gå in på. Det var en fastedag ända till qväll. Man skulle om morgonen taga en dosis Rhaberber och hela dagen- blott dricka hafresoppa, sedan man, jämte Gudelige öfningar, sålunda i 12 a 13 timmar sköljt och renat den invärtes menniska och var fri från förra veckans gamla surdeg, fick man äta kl. 9 om aftonen.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 18.41.46.jpg
Havresoppa

Denna diet iakttogs noga af Herren sjelf, af Frun och af alla fyra barnen, men jag som i allt öfrigt rättade mig efter husets seder/ och oseder/, undanbad mig likväl renselsedagerne. Det skulle bli för vidlöftigt att beskrifva allt hvad jag fann ovanligt, underligt och besynnerligt i detta hus/hvarest ingen pigas tjenstetid täckte öfver 2 a 3 veckor/, dock bör jag för egen del ej tadla ett Patronage, som för mig hade den oinskränktaste förtroende och älskade mig- säkert mer än egna barn.

Mitt profår lopp till ända.

Grefvinnan hade med hela sitt hushåll flyttat till sin gård Tosterup i Skåne. Men hon lät sin kommissionär i Stockholm Auditör H – – n, gå till B – n den 9 April 1782, för att hemta mig ur min arrest, som hon kallade det.

H – n kom och uppviste sin fullmakt, men B – n utlät sig att han vore nöjd med mig och att jag således tillföljde af Handels Reglemente, borde tjena honom i 8 år.

H – n invände väl, att då jag blott på prof kommit till honom och ej vore inskriven som Lärling, kunde ej annat Reglemente här äga rum än det min FosterMor utstakat ett c.

Men här hjelpte inga skäl.

B – n försäkrade att han ej släppte mig, om han ock skulle våga det yttersta och gå ända till Konungen.

Nu begyntes Processen och Grefvinnan utlät sig att hon skulle återtaga mig, om ock hon skulle slita saken alla Instantier igenom.

Man vågade mycket å ömse sidor för min dyra person, – slutligen, efter ett halft års förlopp, vann Grefvinnan segern och jag qvitterade B – s hus den 4 Oktober 1782.

Det var ämnat att jag skulle emottaga Inspektionen på Tosterup, men medan min process fortfor, hade Grefvinnan blifvit lockad och obligerad att bortsälja denna stora och härrliga egendom.

Hon hade nu arrenderat Eriksberg uti Blekinge, dit jag således reste från Stockholm och anlände den 8 Oktober.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 16.12.59
Eriksbergs säteri, Blekinge, idag.

Ömmare har aldrig någon Mor omfamnat sitt barn, än jag här blef emottagen af Grefvinnan Wrangel.

Men jag var nu missnöjd. Ledsen vid stora verlden, sedan jag der hunnit att ända till vämjelse mätta af Stadslefnaden, var det mig icke mindre tråkigt att på Eriksberg åter tillbringa mina dagar i lättja, ty Inspektionen vid denna lilla gård sysselsatte mig litet och intet, och jag var nu fullt öfvartygad, att trägna göromål i det nyttiga är, måste vara för hvar menniska, i synnerhet för en yngling, det helsosammaste medel.

Grefvinnan öfverhopade mig visst med all möjlig godget, dock huru mycket jag kände det, kunde jag ej undgå att beklaga mitt öde.

Jag förklarade min högeliga åstunda att blifva lantbrukare, i synnerhet att komma till Skåne, också för att råka min Mor , och jag hade en fullständig degout för hufvudstaden.

Jag tillade att, så vida jag vore säker om Grefvinnans lifstid, så kunde jag väl alldrig må bättre än i hennes hus, men sedan jag varit olycklig att mista min FosterFar, kunde snart samma missöde vis a vis henne träffa mig och då vore jag beröfvad allt stöd, så mycket mer olycklig, som jag ingenting lärt och icke ännu valt något visst yrke.

Grefvinnnan var nådig nog att billiga mima skäl och rekommenderade mig hos dåvarande Öfversten Ruut till första ledigblifvande Inspektors- eller Gårdskrifvare- post på någon af hans gårdar i Skåne.

Skärmavbild 2016-01-12 kl. 09.26.41.jpg
Finansminister Eric Ruuth (1746-1820).

Imellertid, och i afvaktan på en sådan ledighet, måste jag, ehuru motbjudande det för mig var, för andra gången taga med Grefvinnan till Stockholm, der vi inträffade den 30 Juni 1783.

Köpman B – – n, som, sedan han förlorat sin process, bjöd till att genom löften af stora förmåner hålla mig qvar, gjorde nu ny försök att återfå mig i sin tjenst- men allt förgäves, jag ansåg Stockholm som et röfvarenäste – som ett Sodom och längtade endast efter min hemort.

Snart blef ock min önskan uppfylld.

Den 20 Aug. 1783 fick jag bref från Baron Ruut. att om jag tills bättre plats kunde öppnas, ville mottaga Bokhållartjensten på Marsvinsholm, så vore den ledig.

Så glad har väl alldrig någon Slaf i Tunis, Algier eller Tripolis blifvit över sin befrielse, som jag över detta brev.

Med all ifver påskyndade jag resan och – utan att afbida den equipering, hvarmed min FosterMor ville utrusta mig, for jag från stora verlden den 28 Augusti , sedan jag dagen förut sett det stora nys Operahuset invigas med Piesen Cora och Alonzo.

Gamla Operan i Stockholm
Den gamla Operan i Stockholm.

Skillsmässan från mitt uppfostringsställe var alltför sensibel.

Grefvinnan kunde ej tåla att taga avsked af mig. – – – – Måtte Gud rikligen belöna denna Dame! Hon har omfattat mig med oläglig godhet, uppdragit mig från armodets besvärligheter och danat mig. – – – Många af hennes bref, dem jag som en helgedom förvarar, vittna om hennes – kanske öfverdrifna – ömhet för mig.

Om det för en yngling är nyttigt att omgås med dygdiga, beskedliga fruntimmer, så har väl mitt öde varit det lyckligaste.

Jag var en yr och oförståndig pojke, rå, om icke vild, men fick från morgon till qväll alla dagar njuta det förnämsta Damers – Grefvinnor och Fröknars sällskap. Jag bildades småningom och – om jag i min levnad någon gång haft tillfälle att visa ett ömt, ädelt och vackert drag, så kan jag för denna böjelse tacka mina Höga, gode och Charmante Läromästarinnor.

Till äfventyrs hafva få människors öden varit så besynnerliga som mina, men ännu färre kunna skryta af så mycket lycka som jag.

Ja – lycklig är jag, kanske mer än någon annan, derföre, att jag mer än många vet att värdera det, och jag kan säga mig hafva all min lycka af och genom det täcka könet är det väl icke underligt att jag all min tid högaktat, vördat och älskat det mer än mitt eget.

” Dig Qvinna, sjunger jag. – Din rätt i skilda bygder,
Ditt välde, din förtjenst din pligt och dina dygder.
Om åt min första stund din hulda vård du skänkt,
om jag utvecklades i dina armar sänkt,
om i mitt unga bröst du ömma lågor tände,
om jag min hela verld i dina blickar kände – – – –
O! öfvergif mig ej: tag mot ännu en gång,
Hvad jag dig skyldig är: min sällhet och min sång!
Kom med din andedrägt ännu min själ förfriska,
låt lidelsernas röst, som tystat, ännu hviska,
byt känslans flydda storm i hennes rena luft
och villans öfverdrift i kärlekens förnuft,
så skull jag oförskräckt gå ålderns qväll tillmöte
och döden finna mig med lyran vid ditt sköte.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Min resa från hufvudstaden begyntes, som förut omnämt är, den 28 Augusti 1783.

Jag tog vägen om Eriksberg i Blekingen och inträffade der den 4 September.

Baron Ruuth var då på stället, och i hans sällskap fortsatte jag resan till F- – – m, der min Mor då bodde.

Att beskrifva hennes och min ömsesidiga glädje vill jag ej försöka. – Himmelskt ljufva voro våra känslor.

Den 22 September 1783 såg jag första gången Marsvinsholms Gård, min nya station.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 16.25.43
Marsvinsholms slott.

– – – – – –

Uppfödd i stora verlden , kände jag nu ganska litet till Lantlefnaden och visste ännu mindre huru Boupptecklingar, Arfskiften och Auktioner skulle förrättas m.m. Men en god vilja drager halfva lasset – och allt gick bra.

Här var jag mig sjelf lemnad och skulle börja en ny bana, helt olik hvad jag förut försökt. Men ack! det är nyttigt för en yngling att lära känna verlden på alla sidor och – då jag varit armodets son- då jag haft allt öfver flöd i det förnämsta Herrskapshus- då jag erfarit  förunderliga ting i ett Borgarhus – huru lätt var det mig icke, att finna mig nöjd med ett lefvadssätt, som jag sjelf utvalt och efter hvilket jag så mycket längtat.

Jag hade allt hittills, oberäknat den enda gång jag var sjuk i Stockholm, haft den bästa helsan, men dels under min uppväxt i Tranås och dels uti Köpman B – – – s hus hade jag slitit mycket ondt och grundlagt en svår gikt, som nu redan vid 20 års ålder angrep mig i högsta grad. Mina plågor voro obeskrivliga , och jag kunde på ett par år hvarken ta eller gå. – Botad för gikten, fick jag svindel, som var mig ännu mer kännbar, helst jag under paroxysmen var flere timmar å rad berövad mina sinnens rätta bruk. –

Jag lemnar hågkomsten af detta bedröfliga tillstånd och får, liksom vid hastigt förbigående, nämna, att jag i Ystad såg en ung och vacker PrestEnka, Fru N – – k, hvilken jag tyckte mycket om och som ej heller syntes anse mig med kallsinnighet.

Man brydde mig och / kanske icke så alldeles utan orsak/ för den täcka Mamsell Marg: Hel: S – – m, men den rätta var ännu inte kommen.

Min förträffliga, min älskade och mer än älskvärda Marie hade Himlen utsett att med mig vandra hand i hand sin verld igenom, och jag skyndar att i Andra Perioden berätta hennes och mina händelser under vår förlofningstid.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

A N D R A   P E R I O D E N
eller
Wilhelms och Maries kärlekshändelser.
från den 30 Januari 1785 till den 23 November 1787.

2015-01-25 12.14.02
Maria Elisabeth Falkman Aspegrén (1766-1803)

År 1785 den 30 Januari, då Jungfu Mariae – Kyrkogång eller Kyndelmässodagen firades, kom Wilhelm af en händelse att för första gången se Marie.

Detta var i ett talrikt sällskap, hvarest man kommit tillhopa för att roas med dans. Och ehuro den unge älskande / han 21 1/2 år och hon 18 1/2 år gamla/ alldrig tillförene sett hvarandra, tycktes de sjelfva genast finna att den Högste ämnat förena dem.

Marie dansade icke med någon annan än Wilhelm, och han kunde ej ett ögonblicks skiljas från sin tillbedjansvärda Marie.

Blott den, som sjelf känt Kärlekens häftiga anfall, kan döma om dess sätt att bestorma. och då man i ett tvunget sällskap ej vågar upplåta sin mun, i kärliga ämnen, kunna  milda ögonkast uträtta detsamma. Detta felades icke heller hos dessa tvenne, som fullkomligen förstodo varandra, och ehuru förborgat sådant skedde, är dock kärleken svår att dölja. Natten passerades med glädje, men skillsmässan om morgonen var märkeligen påkostande för Wilhelm och Marie, hvilka nu af hela sällskapet bryddes för varandra och upptogo det begge med välbehag.

Flickan som var mycket vacker och ägarinna af några fyrkar, vilket man på den tiden kallade att vara rik, hade för den skull många tillbedjare och fastän de flesta voro rätt hedrade tillbud, blefvo de dock alla refucerade.

Hennes föräldrar/ Kyrkoherden magister Jacob Falkman och dess Fru Anna Elisabeth Mandorff / voro begge avlidne, dess egendom under förmyndarevård och hon på ett hederligt ställe/ hos Fru Kapterskan von L – – n/ i pension.

Wilhelm skaffade sig väl ett par gånger ärenden till Marie Gouvernante, för att råka sin sköna, men visste ännu ej sjelf att han älskade henne framför alla andra.

– – Hvad hände? – I alla sällskap der han kom omtalades att än en och än en annan friande till Marie. Han hade vid slike underrättelser ovanliga känslor och med synbar oro fruktade att hon kunde gifva sin hand åt en annan.

I detta bekymmer öppnade han sitt hjerta för flickans Morbror, som hette Henrik Mandorff/ hvilken i början var ett godt redskap i kärleksaffärerna, men sedan blef en affäll ing /, han tillstyrkte Wilhelm att yttra sina tankar för hufvudpersonen, och försäkrade att hon hade för honom den fullkomligaste inklination.

Men Wilhelm, som ingenting var, ingenting ägde och dertillmed besvärades av giktplågor, ansåg lika ohöfligt som bedrägligt, att i silke omständigheter göra ett anbud af denna art, i synnerhet som han alldrig ville exponeras för en krog, likväl – kanske för mycket försiktigt – skref han med Henrik ett bref, utan namn, till Marie, med förfrågan om han skulle kunna hoppas den förmånen att äga hennes vänskap så mycket, som någon af de Herrar, hvilka friade till henne?

Så ohöfligt och obillig denna fråga kunde synas vara, erhöll dock Wilhelm ett otvunget och oförbehållit svar, bestående i denna försäkran: ”att ehuru hon var skyldig nämnde Herrar all aktning för deras hedrande tillbud, hyste hon dock mera förtroende för anonymen, och tilltalade att, om Himlen så beslutit, skulle ingenting högre glädja henne, än att tvenne hjertan, som syntes vara danade för hvarandra, måtte med tiden vinna deras åstundan.”

/ I 42 dra Delen af mina samlingar  finnes på 80 sidor utförligt berättelse öfver hela förlofningstiden – om Wilhelms sjukdom – om Henriks otroghet – om Kyrkoherden H – – s dödliga frånfälle – om Maries Mosters, Fru K – – s och några Wilhelms rivalers uppgjorda planer att hindra de begge älskades förening m.m. , vilket allt blefve för vidlyftigt att här orda om /

Efter  Wilhelms utstånda sjukdom, och då han/ den 10 Juni 1786/ firade sin födelsedag, skref han/ som vanligen alla sina födelsedagar/ en visa:

”Med förundran, billig, är jag villig, prisa Gud, som mig till denna dag fast som Fader agat, nådigt dock behagat uppehålla mig – O! hvad är jag, att Gud sig förbarma öfver mig, den arma! Store Gud och Herre! vårdar Du de smärre? Ack, jag kan då hoppas Fikonträdet knoppas – detta trä, – som tycktes vissna bort. Menska! Du kan våga. Ditt omdöme låga yttra således: ”Den som sjuklig är uti unga dagar, man med skäl beklagar ty sjukdomen snart dess lif förtär! Du bör äfven veta: Gud vill Fader heta, han sin barn försöker först med kors-sen öker deras helsodagar. Denna Gud behagar pröva mänskan om hon trofast är.

Jag har sjukligt varit, men dervid erfarit att min sjukdom var till min fördel, helst Gud  mig förskaffat helsan, sen han straffat allt för lindrigt mina ungdomsfel, och, hvem vågar neka: Gud vill oss beveka genom medel slika, det vi böra fika till att oss omvända, ty, hvem vet kan hända livet slutas i vår undkoms-vår?

Gud! som hjertan pröfvar, vet, det mid bedröfvar att jag vandrat tvärt mot Dina bud. Lär mig efter detta, kunna felen rätta hör mig, Du allgode Store Gud! Öka mina dagar, om det så behagar, på det jag den tiden, som nu är framliden, fruktsam återvinner, ty min själ besinner huru liten tid jag Herren tjent!

Kung Hisika, frommer, till sin helsa kommer och får femton års prolongation att lifvet blifva. – – – Fader! vill Du giva mig, Ditt barn, en så lång permission! Men jag kan ej hviska fram de skäl, som Hisk´a: ” Gud! Du har erfarit, att min vandel varit from och ljuf för Herran!” – – – Nej! – jag vandrat fjerran och har icke lefvat som mig bordt.

Ske i allt Guds vilja! Jag skall alldrig silja Herrans straff och tuktan ifrån nåd! vill Du lifvet unna, eller mig förkunna döden – ske, O Gud! Ditt visa råd! Den slutsats vi göre: ”Gud har satt oss före målet af vår ålder”, vilket således våller att ej menskofunder öfver/ eller under/ denna dom här nånsin kunna gå!”

Slutet blir då detta; till att här berätta jag nu fyller Tre och Tjugo år, had´ jag krafter, snälle, kunde slikt tillfälle ge anledning, men jag ej förmår rätt Guds godhet lofva för en dyrbar gåfva Han i år mig gifvit : jag förlofvad blifvit med en vän, hvars dygder ej i dessa bygder sett ditt like – ack! och hon är min!

Himlen det beslutit – – –
Må det band, vi knutit
sent af döden kunna lösas opp!
Må jag med min Kära
till den Högstes ära
sammanlefva! – och vårt lefvnadslopp
bli en dygdeöfning!
Slutligt, när vår pröfning
här en gång tar ända,
låt oss till Dig lända,
der vår nyårs-visa
blir, att evigt prisa
Gud, som åter oss förena skall !!!

En beskedlig och vördnadsvärd Prestman i grannskapet, hvilken efter pastor H – – – s död, var Wilhelms förtrognaste vän, afled äfven/ den 12 Aug. 1787/ och, ehuru med honom åter saknades en god rådgifvare, var dock denne mannens undergång orsaken till Wilhelms uppkomst.

Bemälde Prest, nomine W – – – n, lemnade efter sig 2ne små Fader= och Moder= lösa Döttrar. Till dessa desto bättre bärgning, förauktionerades hela Boet, hvarjemte Prestgårdens gröda och Presträttigheterna för Tjenste= och Nåd= åren försåldes , och detta inropade Wilhelm med nog förmånliga vilkor /den 23 Oktober/, hvarefter han d. 23 November 1787 genom äkta bander stadfästade den stora kärlek han hyste för sin utvalda Marie.

Det bör dock anmärkas, att Mostren slutligen blef rätt beskedlig och, för att försona sig med Wilhelm och Marie, gjorde dem ett hederligt bröllopp.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

T R E D J E  P E R I O D E N
från min glädjedag den 23 November 1787, till min olycksdag den 26 November 1803.

Om det är den största af all jordisk lycksalighet att blifva väl gift, så har väl ännu alldrig funnits lyckligare man än jag, ty min maka älskade mig öfver allting i världen – hon gaf mig många och vackra barn – hon var en trogen hustru – en, den ömmaste Mor – god Husmor – snäll Hushållerska – glad värdinna – uppriktig och rättrådig mot alla – och alldrig gjorde hon något , som var mig misshagligt . – – – – Denna sköna menniska valde mig, och nekade till många hederligare tillbud. Hon var villig att dela med mig både onda och goda öden: Altt var henne lätt, och hon ägde ingen önskan mer än den dagliga: ” att hennes man måtte få lefva”.

Det är förut nämnt att jag hade arrenderat Prest= inkomsterna i S – – – , B – – a och S – – y Församlingar, men som desse inkomster ej kunde räcka länge och jag vid min Bokhållaretjänst på Marsvinsholm icke kunde försörja Hustru, så var jag nödsakad att höra mig om efter annat soutien.

Jag accorderade med TullInspektor B – – n i Cimrishamn om hans syssla, betalte summan och hade högst betydliga personers muntliga och skriftliga rekommendationer, men genom bedrägeri gick denna post mig ur händerna och med plats ? fick jag mina penningar igen.

Jag köpte mig nu Östra T – – p Ett och Ettniondedels Mantal Utsockne Frälse i Ö – – a socken, för 600 Rdl, dock, som der var mager jord, sålde jag denna egendom efter ett halvt års förlopp, utan ett hafva flyttat dit, och fick 833 Rdl derföre.

Jag bör ej obemält lemna, att min K. hustrus Moster, förut omnämnda Fru K – – g, dödde om natten emellan den 1 och 2 maj 1788 och att jag efter henne fick ärfva halfva boet till ett belopp af cirka 1000 Rdl. Hon hade väl icke ämnat mig och min Hustru denna arfvelott, ty den 1 Maj om aftonen, under sin dåvarande sjukdom, talade hon med Prosten R –  k, att komma till sig följande dagen för att författa en Testamentisk disposition, som hon då ville upprätta, och i hvilken hon sade sig vilja utesluta sina slägtingar. – – –  Men en nådig Gud ville icke så hafva det. Hon slutade sin levnad förrän morgondagen kom!

Tio månader efter bröloppet, den 27 September 1788 föddes min första son, Johan Jacob, och den 21 November 1789 andra sonen Henrik Heliodor.

Not: Enligt Ägarlängden (http://hunnestad.org/hunnestad-saeteri/boende-pa-sateriet) ska Jonas Vilhelm och Maria Falkaman bott på Hunnestad säteri i Skårby socken utanför Ystad under år 1789. Hunnestad säteri revs i mitten av 1800-talet och några teckningar eller bilder av säteriet tycks inte finnas. År 1771 beskrivs gården ”som en länga i korsvirke med tegeltak, medan ladugårdarna har halmtak. Till gården hörde vid denna tid en köksträdgård och humlegårdar, nödtorftigt med skog och två fiskedammar med karp och rudor. Det fanns torvmossar till husbehov och åker och äng i fyra vångar med stengärden. Under gården låg ett drygt tiotal hemman, 26 gatuhus, samt en skvaltekvarn.”

Skärmavbild 2016-02-02 kl. 21.23.09
En bouppteckningskarta över Hunnestad säteri från år 1745.
Skärmavbild 2016-02-02 kl. 21.36.13
Karta över Hunnesta By från år 1783.

Den 1 Mars 1790 slöt jag köp om Klörups Gästgifveri N:r  3 1/4 Mtl. Krono Skatte före en summa af 2500 Rdl, då jag fördjupade mig i en skuld af 1666 Rdl 32 s Specie. Den 24 därpå följande April flyttade jag dit med hela mitt hushåll.

Som jag förut handlat på god tro, fick jag först nu utdrag af intecknings Protokollet, hvaraf befanns att egendomen var graverad 4016 2/3 Rdl, således 2350 Rdl mera än hvarföre jag påtagit mig att ansvara.

– – Hvad var här att göra?

– – Det kan vara svårt nog med ringa tillgång att betala sin egna skuld, men det är ännu svårare att ikläda sig en annans. – Inspektor M – – r, af hvilken jag köpt Klörup, hade af mig tillhandlat sig Östra T – – p, nu blef då min propos, att han skulle så laga, det alle hans Kreditorer, som hade inteckning i mitt egande heman, måtte flytta samma Inteckningar till hans innehafvande T – – p.

Detta beviljades och Fordringsegarnes skriftliga förklarande vore alla ungefär af lika innehåll, så lydande:

”Enär jag vid nästinfallande Sommar Ting med Norra Å – – o Härad får första Inteckningen i Frälsehemmanen  N: r 1 och 2 Östra T – – p, för min fordran hos Inspektor Henrik M – – r, stor – – – avstår jag min Inteckningsrättigheter för samma summa i N:r 3 Klörup, försäkras.”

N.N. m´Med Sigill och tvenne vittnen.

Försedd med fyra stycken sådane förbindelser eller afkall, var mig ingenting angelägnare, än att få veta Tingsterminen, i synnerhet som var och en af Kreditorerna hade uttryckligen förbehållit sig att få saken vigilerad vid Sommar= Tinget. Men  nu höll al min timliga välfärd på att bero af ett tryckfel i avisan.

Besynnerligt nog! En ringa tillfällighet kan ofta vara orsaken till vigtiga följder. En häst tappar en sömm, skon lossnar, hästen snafvar, Ryttaren blir af sin fiende upphunnen och – dödad. Orsaken är – ett bristande hästskosömm. Tusen sådana exempel kunde anföras.

I inrikes Tidningen stod nu ganska tydligt: ”Norra Å – -o Härads Ting begynner i Å – – y den 21 Mars.” – Jag uppskickade handligarne i så god tid att de vero på stället den 20, således, efter min tanka, dagen före Tingets början. Men jag fick Häradshöfding G – – s svar, att Tinget redan var slutat. Det hade begynt den 12. – – Förfärliga tryckfel: 21 istället för 12!

Alldrig har någon , som spelt på bestämt utdrag, mera bäfvat för två bakvända ziffror än nu jag, som deigenom skulle betala 20,000 dalar mat, en annans skuld/ så stort var beloppet med renta och agio /. jag såg olyckan för mig, men förlorade likväl hvarken Modet eller Hoppet – och det är min tro, att då man har en bastant föresats att sträfva och att göra hvar man rätt, kan man icke bli totalt olycklig.

En liten tid passerade och mina Busar, som äfven nu alla nyttjade samma skrivsätt; inkomma till Landhöfdinge Embete med så lydande Memorial:

”Till Inspektor H: M- -r har jag under den – – – – utlånt en summa stor  – – – – och derföre  erhållit Inteckning i Hemmanet N:r 3 Klörup. M – – r är rest ifrån orten, men jag har ej mera med honom att skaffa. Pantens innehafvare skall vara en vid namn J.W.Aspegrén, och jag anhåller om Tit. handräckning att hos den sednare genast få utmätt så väl nämde summa med renta och agio, som Utsökningskostnaden. Jag har väl förklarat mig nöjd att flytta Inteckningen till Östra T – – p, om det skedde vid Sommar Tinget, men som detta villkor ej blifvit uppfyllt, så återkallar jag härigenom min förbindelse.”

N.N

Ej nog med denna min iråkade labyrinth.

Ett bistert öde hotade mig från alla håll. Min goda Hustru låg sjuk – jag hade sturskt och otroget tjenstfolk – fick process med mina grannar – och förlorade mina kreatur genom elaka människors förvållande.

Skärmavbild 2016-01-09 kl. 00.48.48.jpg
Klörups gästgiveri

Under mitt första år i Klörup mistade jag på detta skändliga sätt Elfva Hästar, två Oxar, en Ko, Tretton Får, Fjorton Svin, alla mina Gäss, Ankor och Höns – ända till bandhunden – skällde och dog. Att begynna med skar man först svansarna af mina Spanska Får och Stora Suggor och lät mig förstå att mina kräk ej borde hafva längre svansar än andras.

Man skalade barken af mina Trän och gjöt het lut på trädrötterna, att de skulle dö ut etc.etc. Det syntes således påtagligt att onda och dåliga menniskor tillfogade mig alla denna skada. Men/ kanske till all lycka/, jag kunde alldrig upptäcka dessa Nidingar.

Jag hade många grannar, de fleste af dem inkräktade mina jordägor. En bonde var nog tilltagsen att hafva i bruk fyra hela skiften, mig tillhöriga, och hade opåtalt nyttjat dem i tvenne mina företrädares tid, dem ovetande. Nu var väl ingenting natyrligare, än att jag återtog hvad mig med rätta tillhörde, imellertid var det intet roligt att hafva gräl med sina grannar.

Slutligen  vann jag seger öfver alla mina motståndare.

– Det var mig angeläget att få saken om Inteckningarne hvilande vid Landshöfdinge Embete så länge möjligt var, och, för att ej oftare dependera af tryckfel, uppsände jag mina dokumenter långt förrän Tinget kund bli.

Vid Höste Tinget i Å – – y blefvo Inteckningarne vigilerade och genast derefter dödade i Klörup. Lagman B – – t, en gammal förfaren Domare, gaf det rättvisa Utslag:

”Att vederbörande hade fått hvad de begärt, neml. första Inteckningar i Östra T – – ps hemmanet, detta hade väl intet skett, enligt deras påstående, vid Sommar Tinget, utan påföljande Höste=TIng, dock, som deras säkerhet tvifvelutan var deras huvudsakliga ögonmärke  och de den erhållit, så pröfvade han skäligt att döda Inteckninagre i Klörup, och befria mig från allt deras vidare kraf.”

Och det var härefter, som jag ingaf mina förklaringar till Landshöfdinge Embetet.

Jemte min upprättelse hos Konungens Befallningshafvande i nämde tvistemål, återvann jag vid hem=tinget mina jordlappar och lagligt ersättning af de personer, som nyttjat dem. Efter hand blef god sämja mellan mig och mina naboer, sedan de blifvit övertygade, att jag så väl ville göra som hafva rätt.

Min lycka begynte åter visa sig blid alla mina företag hade en god utgång.
Inemot 7 år bodde jag i Klörup, under hvilka sex senare jag betalte min skuld, etablerade mig, och slutligen sålde denna egendom  till Prostens S – – n  med så stora förmåns, att jag fick mer än dubbelt hvad jag hade gifvit.
Den 21 Juni 1791 föddes sonen Anders Adolf
.…
Den 30 Juni 1792 Dottern Maria Elisabeth, som nära hade kostat Modern lifvet.
Den 15 Juni 1793 en dödfödd Son.
Den 12 Augusti 1794 föddes Sonen Otto Olof August/ som dödde i B – – d d. 26 Sept 1797/
Den 7 Oktober 1795 blef Sonen Gustaf Georg född

Sedan jag försålt mitt Gästgifveri köpte jag af Hans Excellence Grefve Brahe tvenne Hela Frälse hemman N:r 1 och 7 B – – d för en Köpeskilling stor 5000 Rdl och tillträdde denna egendom den 5 Januari 1797. Här hade jag den bördigaste jord till ett belopp af öfver Två Hundrade Tunland, men fick besanna  Ordspråket, att stort bruk är stort slum.

Den tiden betaltes ej mycket för spanmål, men torf och ved, som måste hämtas ett par mil från stället, voro enormt dyra artiklar. Härtill kom, hvad som ej litet försvårade mina dagar, att jag nu bodde ibland grälmakare. Mina nu varande grannar borttogo väl icke min jord, förstörde ej min trädplantering, skurk ej svansarne af mina kreatur eller dödade den men man kan göra mycket annat ondt i denna verlden ö.

Hela församlingen låg i delo med sin Prest, Hofpredikanten och Prosten P – – – r. Detta tycktes väl icke så direkte angå mig, som var nykomling. Jag var van att umgås alla slags menniskor, och att leva i godt förstånd men en hvar, men här voro alla misstänksamma : Talte jag med en af Församlingens Ledarmöter, så förmätne Prosten att jag förrådde honom och gick jag till Prestgården , så dömdes jag illa af hela församlingen. Än blef jag af ena än af andra Partiet kallad till Domstolen i egenskap af vittne, fastän jag ingenting i denna sak hade mig bekant.

Slutligen sökte man att få sak med mig. En illasinnad menniska,  Komministern R – – g, förledde Prosten att Lagsöka mig för Presträttigheter, dem jag likväl alldrig vägrat att utgifva. Jag förklarade mig, och min Kontrapart, fullkomligen öfvertygad om sitt ofog, erkände det, satisfierade mig och blef min vän.

I B – – d födde min K.Hustru tvenne Döttrar, Sophia Christina den 16 Juni 1798 och Wilhelmina den 16 Sept.1798, hvilken senare kärälskeliga pant snart slets ur min famn och den 23 derpåföljande December blef en Ljusets Engel.
Detta sköna barn, som, så späd hon var, röjde ett ovanligt förstånd, sörjdes ömt och jag skref med upprörda känslor:
B A L L A D till mina qvarlefvande Sex Barn, då deras Syster Wilhelmina blef begrafven på Menlösa Barns dag, i B – – d, den 28 December 1798.
Jan, Henrik, Anders och Gustaf,
Marie, Sophie, Christina !!!
Er syster bärs nu till sin graf-
Er syster W i l h e l m i n a!
O, gråten Barn! – Er Far och Mor
här smälta bort i tårar,
vår sorg är bitter-hjertligt stor.
O Gud! – och Du oss sårar!
Min milde Gud! Du är dock Far-
en Fader för oss alla,
Du lofvat vara vårt försvar,
när sorgefloder svalla,
Hur likar Dig, som är så god,
att Dina barn hemsöka ? – – –
O, tålamod ! O, tålamod !
Jag räds att smärtan öka.
Likväl Du, min bortgångna vän !
Du kommer icke åter
Du föddes – ack ! jag glädes än – – –
Du dör – – – med skäl jag gråter.
Du log så mildt vid modersbröst,
Jag var i hoppet glader:
Du skulle bli en ålders tröst
för båda Mor och Fader!
 …
Af saknad är jag nu påmind
den vällust jag fick smaka,
Hvar gång du lutade din kind
till min mosslupna haka.
Jag sjöng, – ty du låg i min famn,
du somnade – då dina
små- Syskon lullade ditt namn:
Sof sött – – sof lilla Mina!!!
Ja, sof nu sött, min sköna vän !
NI Sex, som här är vandre,
Ni skolen möta gladt igen-
der uppe-de Tre andre +/Imellertid-NI käre små!
i alla Edra Dagar,
tillbedjen Gud! – ja, äfven då,
när Han som hårdast agar!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
+/ Då detta skrefs, hade döden bortryckt trenne mina barn, neml: en dödfödd Son, sonen Otto och dottern  Wilhelmina. Jag styckade nu mina hemman och bortsålde dem till åtskilliga personer, för en sammanräknad summa af 7000 Rdl. Nu hade jag förkofrat mitt mynt och vunnit på handeln med Jordagods öfver 6000 Rdl., likväl var icke detta min behållning. Att föda, kläda och uppfostra ett halft tjog barn- att invecklas i prosossor – att förlora sina kreatur – att underhålla ett stort hushåll och – att dermed flytta från en till annan ort, aflöper icke utan stora kostnader.
Den 3 September 1799 kontraherade jag med Hans Exellence m.m. Herr Grefve Ruut, att i egenskap af Kassör och Föreståndare för en Bomulls=Spinneri=Fabrik, som i nejden af G—f under namn af Skönadal, skulle anläggas, njuta i årlig lön 200 Rdl jemte några andra förmåner, samt erhålla sex Procent renta af mitt illa kapital 4000 Rdl, det Hans Exellence till låns mottog .
Men som någon fabrik – icke engång till byggnaden – ännu var begynd, blef jag nödsakad, sedan jag bortsålt min egendom, att hyra rum, och måste taga dem sådane som de i hast kunde erhållas.
På tredje året bodde vi i B – – d och den 9 November 1799 flyttade derifrån till N – – f af L – – Härad, der jag af Inspektor H- – k hyrde ett par små och dåliga rum.
– Här föddes Dottern Gustava Henrietta den 20 December 1799/ Svenska Akademins högtidsdag/.
20150803_123849 (1)
Skönadal sommaren 2015.
Ett reserv=hus blef uppbyggt i Skönadal, och med hela mitt hushåll flyttade jag dit den 8 Oktober 1800.
20150803_124756
Skönadal sommaren 2015.
Detta var ett mycket vackert ställe, hvilket jag försökte att skildra i följande Vise=stumpe:
/ Ton: När jag ser min äldste Syster etc./
Allt hvad skönt man nämna hinner till det högsta tal,
man helt visst förenat finner uti Skönadal:
Må den, som ej äger smak för det sköna,
bo i Sandöknar ! jag väljer det gröna.
20150803_123858
Skönadal sommaren 2015.

Se en sjö, så hög uppdämder, se här en Kanal,
Se en Mur, men bli ej skrämder: Här är Skönadal etc.

20150803_124009
Skönadal sommaren 2015.

Se ett Qvarnverk – visst det första, och af bästa val,
Se ett Hjul – det alldra största – Allt i Skönadal Må etc.

Skåda här den vackra skogen, hör hur Göken gal – – –
Rundt omkring syns säden mogen, nära Skönadal. etc.

Se – om man just är nyfiken -/ o, en sak fatal !/
Se blott grunden till Fabriken uti Skönadal. etc.

Känn den sakta flägt här andas, som gör sommarn sval.
Många fåglars toner blandas uti Skönadal. etc.

Om Ni lyster höra Lärkan, Bofink Näktergal,
Allting har sin goda verkan uti Skönadal. etc.

Fjällstaren Näktergalen härmar med sitt ömma qval,
Tusentals Sångfåglar närmar sig till Skönadal. etc.

20150803_123621.jpg
Skönadal sommaren 2015.

Hör den simpla Klocke=grodan härma en Symbal.
/Allting övergör förmodan uti Skönadal/. etc.

Staren skorrar, Dufvan kuttrar, Skatan håller Tal,
Uti bäcken ser man Uttrar här i Skönadal. etc.

Denna bäck, som snällt sig kröker mellan Ek och Al,
Skönheten ej litet öker uti Skönadal. etc.

Se roffågeln, hur han flaxar/han en fisk bortstal/
Mört, Abborrar, Gäddor, Laxar finns i Skönadal. etc.
Smultron, Hallon,Körsbär, Nötter /kärna mer än skal/
fås- fast man ej går sig trötter- strax vid Skönadal. etc.
Se de tappre Britters Flotta, Nelson Amiral!
Räkna segeln Fyrtiåtta, ifrån Skönadal, etc
Skärmavbild 2016-01-25 kl. 20.21.14
Amiral Horatio Nelson (1758-1805) ledde anfallet mot Köpenhamn.
Skåda ock, från denna kullen, Fiskarn – fattig, skral,
hämta fisk ur sjön i jullen, hit till Skönadal, etc.
20150803_124524.jpg
Skönadal sommaren 2015.
Vill man se det nöjda paret uti Skönadal,
så- misstyck ej detta svaret:- vägen dit är smal.
Men i denna låga hydda/: han och hon egal:/
blifva, kärleksnöjen tydda uti Skönadal. etc.
Skål för detta ljufva ställe: fyllom vår pokal:
Må åboerne bli sälle, uti Skönadal !!!
Må den, som ej äger smak för det sköna,
vistas i öknen! – jag väljer det gröna.
2015-09-20 20.31.43
Skönadal sommaren 2015.
Engelska Flottan, 48 Segel stark, syntes i Östersjön, nära Skönadal, då detta skrefs, den 15 April 1801.
Skärmavbild 2016-01-25 kl. 20.13.34
Engelska flottan anfaller Köpenhamn i april 1801.
Men ack!
Skönadal skulle en gång blifva min förskräckliga jämmerdal!
Den 16 April 1801 föddes min Son Sven Vilhelm.
Det hade väl flere gånger tillförene händt, att barnen varit sjuka, men nu blef hela mitt hus hemsökt med detta plågoris.
Mina tre äldste Söner, J.J., H.H., Och A.A., som nu gingo i Ystads Skola, fingo rötfeber i Augusti månad 1801.
Det voro mycket hårdt angrepne och deras ömma Mor- dem bästa af Mödrar- som alltid var färdig att våga sitt lif för sin Man och sina Barn, kunde ej höra omtalas deras elände och vara ifrån dem.
Hon flög till Ystad, vakade natt och dag öfver sina älsklingar och vårdade dem på bästa sätt. Omsider blef hon sjelf smittad, hemfördes sjuk, låg i flere veckor utan hopp att vederfås, och den 2 November fick ett missfall, som var svårare än alla hennes barnsängar. / Detta foster var ämnat att blifva en gosse/.
Sjukdomen utbtedde sig snart. Åtta barn – amma – Barnflicka – och tvenne Pigor blefvo angripne af denna förfärliga Rötfeber, så att i 3 månader var mitt hus ett riktigt Lazarett, Jag var sjelf den ende, som bibehölls vid helsan.
Men att se alla dem man har kärast: en sådan hustru och ömt älskade barn, hvart ögonblick färdige att uppgifva andan – – – Gud! hvilka hårda prof! – – – De fordra ett synnerligt bistånd från höjden, Om man, utan att svigta, skall kunna gå dem igenom.
– – – Milde Nådige Gud! Du, som underligen fört mig i alla mina öden! Du har bevisat mig ovanligt stora välgerningar och – i frestelsens stund gifvit mina krafter att bära alla möjliga tyngder – – – Hvad är då detta ringa stoft, att Du på mig bevisa så stora under !!!
Den 12 November 1802 föddes min nionde Son Carl Conrad, som var det trettonde barnet i ordningen.
I mitt hus äro många familjefester, i synnerhet födelsedagar, firade. De hafva icke varit nåbgra lysnade präktiga kalas – icke svassande eller bullrande nöjen, men alltid ljufva erinringar i vår lilla krets.
Vid firandet af Min Hustrus födelsedag, den 9 Oktober 1803, då hon fyllade 37 år, blefvo följande verser sjungna af då hemmavarande Sonen Henrik, såsom representant för alla sina syskon:

Ömmaste  Mor! Se en Sons största gjädje,
hör mina Syskons, i mitt svaga ljud:
Samtlig´ af trognaste hjertan vi bedje
till vår Förbarmare  – det är till Gud, –
till den Allgode, vår nådige Gud!

Du är Stam-modern för många- vi alle
önske  Din välgång på Din födelsodag!
Från och med Janne och till och med Calle+/
sucke till Gud, men i synnerhet jag:
Ja, Bästa Mor! just i synnerhet jag!

Måtte Jan Jacob, min förstfödde broder,
jag, Anders, Maja,Sophie, Gustaf, Sven
Jetta och Carl- må vi alla vår Moder
få gratulera i femti år änn´!

Då sku vi Nie med hvarndera Nie,
och den ofödde ++/ med lika antal
/ : Summa Summarum: Tie gånger Tie:/
dricka Din skål utur hvar sin pokal –
Hundrade barn tömma hvar sin pokal!

+/ Johan Jacob, 15 år gammal, den äldste och Carl Conrad, 1 år, den yngste af 9 lefvande barn.
++/ Modern var då i grossess med sitt fjortonde barn.

Så sjöngo, med onämlige glädje, jag och de mina på denna stora dagen i Oktober och anade ej, att det var hennes sista födelsedag- att vi nästa månad skulle sjunga en jämmervisa.

I November månad 1787 uppgick min glädjesol så klar och molnfri. – – – I denna månad 1803 nedgick den – mörk och fördunklad. – – – Hvilken blandning af den största glädje och den mest frätande sorg på en ena vecka! –

Måndagen den 21 var Sonen Henriks födelsedag.

– Onsdagen den 23 firades min och min älskade Hustrus 17de bröllopsdag och med ljufvaste känslor påminte vi oss huru vårt 16-åriga äktenskap förflutit som några få minuter.

– – – Torsdagsafton den 24de fick Hon en grym blodstörtning/: så kallade moderkakan hade lossnat:/

– Fredagen den 25te togo vi vid Hennes sjuksäng för sista gången tillsammans den Heliga Nattvarden och – Lördagen den 26te – O, fasansfulla dag! – Hon är ej mera min.

– – – Afmattad, hvilande på min arm och lutad mot mitt bröst, tryckte Hon Dödens kyss på mina läppar och uppgaf sin rena himmelska anda kl. 3 eft.mid. – – –

Rättfärdige Gud! har Du då sparat mig till detta ögonblick, blott för att på en gång så djupt körkrossa mig.

– Hvarföre försmäktade jag icke i hungersnöden 1771

– Hvarför frös jag icke ihjäl i min nakenhet, när jag tvenne vintrar låg nästan under öppen himmel?

-Hvarför ryckte min ömma Mor mig undan de lågor, som förtärde all Hennes öfriga egendom första gången?

– Hvarför krossade ej åskviggen mig vid Hennes andra brandskada?

– Hvarför träffade ej Landtgevaldigerns staf min tinning, då han, efter sin pöbeltanka , mente att jag förgripit mig mot Majestätet?

– Hvarföre stannade jag ej på hafsbottnen, då jag, en yr yngling, under mitt tidsfördrif med fiskande så ofta föll hufvudstupa ur båten?

– Hvarföre var ej min första sjukdom nog mäktig att utsläcka mitt usla lif, när jag så ömt sörjde min fosterfar?

– Hvarföre förrann ej blodet mig vid det tillfället i Blekingen, då hästarne skenade med mig och jag klyfde mitt hufvud mot en sten?

– Hvarföre kunde ej giktplågorna förtära mitt svaga lif, då de angrepo sjelfva hjertat?

– Hvarföre blef jag ej förgången under tyngden af mina många olyckor det första året i Klörup? – och hvi skonade mig de nidingar, som dödade min kreatur?

– Gud! min Förbarmare! Förlåt ett ringa stoft, som knorrar öfver Din styrelse!!!

– Du måtte icke förgäfves låtit mig – ende sonen af en gammal gubbe – bli en Far för så många.

– Du har all min tid öfverhopat mig med outsäglig nåd. Du har styrt mina fjät i ungdomsyran.

– Du har så underligen hjelpt mig i alla motgångar.

– Allt hvad jag mig företagit har lyckats.

– Du har rikligen välsignat mig både med barn och ägodelar.

– – – Skulle Din nåd nu hafva en ända.

– Skall jag nödsakas klaga:

Gud! – har Du då öfvergifvit
den, som i så ymnigt mått
förr af Dig välsignad blifvit
med allt outsägligt godt?
Har Din nåde nu en ända?
Vill Du mer ej hjelpa mig?
Skall jag fåfängt suckar sända,
utan att de täckas Dig?

Store Gud! se desse månge,
desse Moderlöse Små!
Låt ej plågorne bli långe,
låt oss nåden röna få! – –
Låt ej mina barn omgälla
staffet – låt det drabba mig!
Låt Mord-Engeln sig framställa
för mig. – Var dem nådig!

Här är jag, mitt bröst jag blottar, –
skona de oskyldige !
Låt den pilen, som du måttar
träffa mig olycklige !
Ve! om jag mig undandrager!
Nej! jag blott den nåd begär,
att i nådig hägn Du tager
hvar en som oskyldig är !

De värnöse dock förmode,
att Din nåd är än så stor,
att Du skonar – Du Allgode! –
deras Far, som på Dig tror.
Och, – om Du oss hjelpen sänder –
Milde Gud! – i alla fall-
vill jag höga mina händer
och Ditt lof förkunna skall!

Kära, älskade, mina många barn!

Det är för Eder, som jag, under heta tårar, gjort denna ofullständiga teckning.

Jag slutar nu Tredje Perioden af min lefnad.

Om det är möjligt att min tid kan bli längre, torde jag framdeles i en så kallad Fjerde Period beskrifva mina öden.

Imellertid önskar jag att den enkla och enfalldiga beskrifning, jag Eder lemnat, måtte tjena Eder till någon efterrättelse, att Ni- äfven af sjelfva min förtviflan – må taga den helsosamma lärdom, att förtrösta på försynen och veta finna Er i alla händelser. – – Min målning är icke grann, men den är sann och för Eder bör den äga ett värde, som ingen annan kan känna. – Jag har, som souvenir af min Far, blott en enda papperslapp, hvarpå han tecknat sitt namn – detta är mig en helgedom. Allt det öfriga blef ett rof för lågorna.

Käre! Käre!

Er Far anmanar Eder ännu en gång: Frukten Gud och gören hvar man rätt. Glömmen alldrig Eder vördnadsvärda Mor.

Hon hade många och stora pligter, men – hon fullgjorde dem alla.

Också kunde Hon lugn gå döden till mötes.

Hon skördar nu frukten af sina vackra gerningar. – – – Jag måste afbryta ett ämne – för mig det skönaste – men också det förskräckligaste.

Skönadal den 31 December 1803.

NB. Följande 3ne Perioder äro 10 år senare beskrifne.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

FJERDE PERIODEN av min LEFNAD.
från den 26 November 1803 till den 1 Febr. 1805.

Länge har jag dröjt att teckna denna min lefnads 4de period eller första Enklinge =tid och knappast hade jag någonsin trott mig kapabel dertill.

Att jag räknat många glada dagar och, så vidt möjligt varit, mildrat de mindre behaglige, visar min förut i 3ne Perioder indelta, – ofullständiga Lefvernesbeskrifning, men en olycksdag var för mig bestämd – en dag , som skulle dana mig för alltid till en Sorgens Son. – – – Dystra fasansfulla dag, du – den 26 November 1803 – jag helgar – fastän med förskräckelse och lika djup sorg – minnet af Dig på samma dag , ännu, efter 10 års förlopp – den 26 November 1813. – ja, ehuru glädje och sorg på dessa tie åren för mig omvexlat – ehuru jag under denna tiden haft och förlorat min andra förträffliga Hustru – ehuru jag nu i mitt tredje äktenskap är nöjd och lycklig – – – är dock denna dagen, då allt mitt hopp försvann, för mig lika liflig och måste i hela min öefnad otviflektigt blifva det.

Man säger att tiden läker alla sår. – Har man då glömt att det finnes obotliga? – De finnas! Mitt känslofulla hjerta öfvertygar mig derom och vederlägger fullkomligen allmänna omdömmet.

Hvar tar jag då färger att skildra denna mörka period?

– – Mina vänner, som sågo min gränslösa sorg, som befarade rubbning hos mig af mina sinnens rätta bruk, som ofta hos mig röjde raseri och förtviflan, – – sparade intet tillfälle att dela mitt hårda öde, att lindra mina plågor, att predika tröst, att på allt sätt underlätta min alltför svåra börda.

– – Mina Nie Barn, detta kostbara souvenir af den bästa Maka, dessa äkta, om nånsin på jorden funnits äkta barn, – alla dessa mina älsklingar emottogos nu af mina sällsynta vänner, som visst i största välmening dermed trodde sig minska mitt bekymmer, – men ack! de förutsågo ej, att just genom denna åtgärd öktes mina qval.

Man beröfve sjelfve vilddjuren sin afföda – äfven i afsigt att tämja och fostra den. – men månne djuret ej vemodigt tillkännager sin saknad?

Skulle väl menniskan vara mindre känslig än besten? Jag var nu på en gång Enkling och barnlös, lemnad åt de mest hjertfrätande betraktelser.

– Mitt boningställe, af naturen så vackert, nyligen af den ädlaste qvinna så förljufvat och af dessa många lekande varelser så intagande glättigt – så pittoreskt innocent – blef mig nu en vild öken, alla förekommande objekter voro lika många påminnelser om det outsägliga sällhet jag ägt, och om den tomhet jag ägde.

Ännu rasade jag vildt – ännu trodde jag att Gud öfvergifvit mig – ännu skakade orkanen min bräckliga hydda – ännu dundrade den förskräckliga åska, hvars krossande vigg skulle blifvit mig mer än välkommen. Men, om sjelfva Thordönet – äfven under en antändning – är mindre förskräckande vid ett störtregn, så kände ock mina qval en stor lindring, då mina ögon brusto i ymniga tårekällor.

Gråt var min dagliga spis och suckar mitt ända språk. – Man försökte muntra mig – förgäfves. – Man förde mig i sällskap, att skingra mina sorgemoln, men huru skulle jag kunna se en annan lycklig familj utan att tänka : Också jag har varit säll!

– Nu var och blef min enda tröst Tårar.

Jag qvitterade min tjenst , öfvergaf min boning och flyttade till min Syster, som hade i sin vård mina tvenne yngsta Söner. Desse oskyldige/ :Sven 2, och Carl 1 år gamle:/ emottogo nu mina smekningar i fördubblat mått.

– I Ystad hade jag, på särskilta ställen, fyra af mina barn, att jag ofta besökte dem, och lika ofta badade i tårar vid erinran om det framfarna, är öfverflödigt att säga, men hvad för en trollkraft som i synnerhet ledde mig till min äldsta Dotter Bettys boning, var ännu för mig ett problem, en gordisk knut.

Hon var i pension hos den estimabla Mamsell Rebecca Johansen, lika känd för sin rena Gudsfruktan som stora kapasité i alla fruntrimmers slöjder.

Att denna mitt barns Guvernante snart vann hela min aktning, förtroende, vänskap och tillgifvenhet, var ej underligt, då jag dels såg de snabba framsteg mitt barn dagligen gjorde och dels ej kunde undgå att beundra Läromästarinnans så egna  och förträffliga sätt att bilda unga hjertan.

Mitt umgänge i detta hus blef mig så mycket agreablare, som om jag här ville finna någon tröst i mitt lidande. Många af mina vänner hade väl försökt att gifva recept till ett slik balsam, men varken ingredentier eller Laboratorium anstode mig.

Rebecca, fotade sina föroläsningar på Religionens säkra grunder, kunde ej sakna en uppmärksam åhörare, hon såg min uppriktiga sorg och deltog deri, hon billigade mina tårar och smickrade mig med den  utlåtelsen: att de lika hedrade mig, som den person, hvilken var ämnet för dem. ”Och” – yttrade hon i melankolisk stund – ”Ert sätt att helga Er aflidna makas minne, gör mig om henne det fördelaktigaste begrepp, men då jag säkert tror att hon förtjent allt det beröm  och hela den tacksamhetsgärd Ni offrar henne, hyser jag äfven om Er den goda tanka, att Er sorg måttas till ett för henne och Er värdigare sätt. Känn då hvad ni är skyldig Henne, Er sjelf och Edra Barn. – – – Ni ska med Er omåttliga sorg beröfva dessa värnösa deras ända stöd, dessa – olyckliga nog, att hafva förlorat en öm Mor, skola infår den rättfärdige anklaga Eder, om de i förtid äfven blifva Faderlösa.”

Denna milda straffpredikan hade sin goda verkan och jag började mer och mer att känna mina pligter som Far. – Att min Dotters Läromästarinna äfven blef min, – att jag gerna dvaldes i hennes sällskap, – att hon fick hela mitt förtroende och var det värd – – är allt ganska begripligt, men att man då sagt mig, att hon eller någon annan skulle blifva min maka – hade jag säkert försvurit det.

Mitt beslut var taget, att upplösa mitt bo, sälja mina mobilier och tillbringa min öfriga tid i stillet hos någon vän.

– Några få dagar före den tillämnade auktionen, och vid besinnande deraf, att åtskilliga saker kunde framdeles vara nödvändiga för mina barns behof, tillskref jag min förtrogna och begärde hennes utlåtande om hvad jag borde behålla eller föryttra, och som hon begärt min Lefvernes beskrfning, så skickade jag den vid samma tillfälle. Detta bref, efter hennes död funnet i en porte-feuille, aktar jag nödigt att här verbotim införa – och jag kan icke en gång i denna stund deri finna minsta spår till frieri.

Det är daterat Skönadal den 27 okt. 1804, så lydande:
Tit:
”Till följe af Er begäran sänder jag härhos min Lefvernesbeskrifning, indelt i 3ne Perioder. Om den å ena sidan röjer mina brister som författare, skall å den andra utlemnandet deraf visa mitt oinskränkta förtroende för Er. Jag tror att Ni, så öm och känslofull, vid genomgåendet af mina underliga öden, skänker en tår åt de ställen, der mina olyckor skildras, och jag hoppas att Er godhet öfverser mina barnsligheter, hvilka i synnerhet före komma i andra Perioden.”

”Jag gratulerar mig, som varit lycklig nog att göra Er bekantskap, ej allenast för den omsorg Ni har om mitt barn, utan ock för ditt ömma deltagande i mina öden, för tröstegrunder och goda råd Ni just slösat på min egna lilla person, – jag hoppas fortsättandet deraf och, som jag nu snart ämmnar förauktionera allt hvad litet jag äger, så, misstyck ej, att jag begär Ert mogna råd om hvad jag bör behålla för mina barn, t.ex. nödiga säng – och Linkläder etc.”

”Länge, alltför länge, har jag trott mig vara den alldra olyckligaste, – jag är det ej längre, med en rätt förtröstan till den Allgode, och ägnade en deltagande vän. – Må ske , skall sjelfva min olyckliga Fjärde Period också hafva några ljusa stunder, och, om jag nånsin kommer att beskrifva denna Epok, skall den få ett synnerligt värde af  Ert namn, då Ni så väl förstått att leda mig vilsefarande på rätta vägen. – Om Ni ej misstycker det, önskar jag ofta den hedern att njuta Ert sällskap, såsom för mig alltför intressant och – om det ej fördubblar  min tilltagsenhet – skulle ingenting för mig vara mer agreabelt, än att få öppna en korrespondens med en Person, som jag så mycket estimerar. – Det är kanske en djerfhet utan like, då jag begärar bref af Er, utan att ens ge anledning till något ämne,men Ert hjerta skall diktera det och det är blott hjertats språk jag förstår. ”

Samma dag erhölls jag följande Lakoniska svar:
”Hvad Ni i Ert bref omnämt, är för oss begge af för mycket vigt, att jag skulle skriftlifgen besvara det. Jag vill med nöje göra det muntligen, så snart Ni hedrar mig med Ert, alltid angenäma, besök.”

Om min surpris var stor vid detta oväntade svar, var den icke mindre vid min visit följande dagen, då jag förnam att Mamsell Rebecca ansett mitt bref som ett giftemålsanbud. Genast, efter första komplimenterna, utlät hon sig : ”Ni må gerna sälja allt, här är ett så väl behållet bo, att vi med Försynens välsignelse nog skola hafva vår rundliga bärgning, om min Mor, som gillar mitt val, öfverlåter oss det hellre än gerna.”

Hvem målar min bestörtning och förundran? Jag eftersinnade mitt brefs innehåll och kunde omöjligen erinra mig någon tvetydlig utlåtelse.

– Jag, som varit gift med en till kropp och själ så skön menniska, med en min jemnårig, – ser nu för mig ett ålderstiget fruntimmer, som nästan kunnat varit min Mor, – jag hörer henne hafva missförstått mig och tyda mitt yttrade oinskränkta vänskapsförtroende som en kärleksförklaring.

– – – Men jag var ock fullkomligt öfvertygad, att icke giftsjuka, icke minsta nedriga afsigt ledde denna så inalles kloka och vältänkande menniska / till hvilken betydliga Embetsmän och rika Possessionater förgäfves  hade friat/

– Ett hastigt beslut var här af nöden och jag måste handla som en redig karl, äfven i att rätta ett misstag, och, omöjligen kunde jag bedraga, icke en gång surprinera ett hederligt Fruntimmer. ”Eh bien!” – sade jag – ”det är så min mening: jag vill gifta mig, och har blott ett förbehåll: Den älskvärda person jag ägt, kan jag alldrig glömma, jag kommer ofta att omtala henne, kan Ni, utan att Er grannlagenhet deraf såras, höra hennes beröm?” – ”Detta vilkor” – svarade hon – ”ingår jag så mycket helldre på, som jag ser svårigheten, om icke omöjligheten att värdigt nog fylla Er första Hustrus plats, vill jag hafva all förmåga ospard dertill, och att i någon mån göra mig förtjänt till Er aktning, så att Ni en dag också med saknad skall hedra mitt minne. I öfrigt har äfven jag ett äktenskapsförord: Tillåter Ni, att jag fruktar min Gud på ett sätt som jag tror vara det rätta, utan att Ni gronderas deröfver.  Jag vill ej göra Er till Proselyt, men jag önskar vara ostörd i mina andaktsöfningar.” –

Dessa Pretentioner, å ömse sidor så billiga, ingingos med nöje, och min nya Svärmor beseglade vårt förbund med sin välsignelse.

Ännu korrumperad öfver mitt hastigt tagna beslut, hemreste jag med hufvudet fullt af underliga betraktelser och upptäckte ej hemligheten för någon menniska. Det föregångna  bildade sig för mig som en dröm och jag kunde omöjligen familiariseras med den tanken att ånyo ingå ett giftermål.

Min nya liaision blef snart bekant för mina tillkommande Svågrar, Svägerskor och  öfriga anförvandter. Desse lade många hinder i vägen, och, jag får tillstå min elakhet – att jag just derigenom trodde mig kunna på ett hederligt sätt draga mig ur spelet. Jag tillskref min utkorade, att, ” då jag förnam att hennes slägtingar voro så mycket emot  det tilltänkta Mariaget, ville jag, dels såsom för egen del  benägen till sämja med en hvar, och dels för att skona henne från ett missförstånd af dem, med hvilka hon genom blodsbandet var förenad, afstå all pretention på en person, som jag  i öfrigt så högt värderade, och skulle finna mig på det högsta lycklig med bibehållandet af hennes fortfarande uppriktiga vänskap.”

Men den som har ett godt uppsåt och en bastant karaktär, kan ej blott till hälften göra en ädel gerning – kan ej säga A, utan äfven säga B. – Min Rebeque reglerade sin Mors bo, viste och beviste sina Syskon på ett lika klokt som modest och oegennyttigt sätt, att hon, som dels varit Gouvernante i de förnämsta Herrskaps hus, dels hemma i många år hållit  Pension med sin industri och omtanka  förvandlat det Bo, som vid Faderns frånfälle befanns i knappa omständigheter, till ett numera förmöget och välbehållet. – Hon gjorde stora uppoffringar, och gaf sina Bröder och Systrar full lösen för deras arfslotter och – så blefvo alla nöjda.

Efter denna seger inom hus tillskref hon mig: ”Quod Deus conjunxit id Homo non separet.” /man vete att detta i handaslöjder så kompletta Fruntimmer äfven egde den språkkännedom, att hon talade och skref Franska och Tyska lika fermt som sitt modersmål och förstod passabelt Engelska och latin/. – ”Jag har – tillade hon- ” vunnit mina närmastes villiga bifall till vår förening, jag kan ej tvifla , att det ju är Försynes besynnerliga skickelse och – jag är stolt öfver den tanken, att i den  Högstes hand bli ett medel, att på dygdens väg leda afkomlingarne efter en sådan Mor, som Ni med så ljusa färger beskrifvit – att hafva all möda ospard för att bli denna Mors värdiga Efterträderska – och att-om möjligt vorege en lindring, om icke läka det hjertesår, som hos Er ännu blöder.” – – –

Sannt är gamla ordspråket. att man icke är kär mer än en gång. Men, ehuru jag för andra gången icke gifte mig pour amour , är det dock säkert , att jag i alla afseenden gjorde ett lyckligt parti – kanske det alldra lyckligaste – fastän det intet för verlden syntes vara parti-egale. Och hvilken Best skulle ajg varit, om jag ej med välvilja svarat till den öfverdrifna godhet mig visades af ett ädelt Fruntimmer , som visst icke med minsta skymt af låga afsigter, tillbjöd mig sin hand  och sitt hjerta ! – Ögonskenligen såg jag Guds finger som allt hittills så underligen styrt mina fjät , och nu lät sjelfva min största olycka blifva ett medel till min och de minas uppkomst och välgång.

Härvid kunde ej heller undfalla mitt minne att jag i mina eländes dagar / då för tiden ett åtta års barn/ i detta hus, som nu snart skulle blifva mitt, blef af en Drottning rikligen begåfvad och ledd till Majestätet af samma Skydds Engel, som nu gaf mig sjelf och allt hvad hon ägde.

Den Wilhelm, som haft en sällsynt qvinna med ett Nya Testamentes namn – en så älskansvärd Marie – skulle nu , lik en Isac, blifva lycklig med en af Gamla Testamentets – med en Rebecca – och  jag kunde här till stor del lämpa på mig 1sta Moseb: 24de kapitlet, i synnerhet 15de, 16de, 29de, 31sta, 50de och 58de verserne. Med en  Laban hade jag alltså största skäl till det utropet i anförda 50de versen: ”Det är utgånget af Herrenom, derför kunne vi intet säga deremot.”

Sedan jag varit Enkling ett år, två månader och sex dagar, blef jag genom Kyrkans band förenad med Mamsell Rebecca Johansen den 1ste Februari 1805.

———–

FEMTE PERIODEN
från den 1sta Februari: 1805 till den 18de December. 1810

Ännu fortfor min nya Hustru ett års tid med sin Pensions – Inrättning, men snart ökte jag Pensionärernas antal och hushållet,  då jag från mina vänner återtog mina yngsta barn, – och deras verksamma, husaktiga, ömma och goda nuvarande Mor, fullkomlig Mästarinna  af hvad hon sig åtagit, var och förblef i ordets egentligaste bemärkelse en rättskaffens Mor, lika visst som en älskans- och vördnadsvärd Hustru.

Säkert åtföljes alltid den sanna förtjensten af Modesti, också, med alla sina lika stora som ovanliga  talanger, var min Hustru utan alla pretentioner, mild och ödmjuk af hjertat, angenäm i sällskap, deltagande i nöjen och fri från all skenhelighet, vitter och  älskarinna af de fria Konsterna. också har jag af hennes hand många Landskaps- stycken, djurmålningar och Porträtter, så väl en miniature som in Lebengrösse, som alla vunnit kännares bifall. – Men månne  hon nånsin yfdes öfver sina stora partier? Nej ! Ordspråkb. 3dje Kapitlet 5te vers: ”Förlåt  dig på Herran af allt hjerta, och förlåt dig icke uppå ditt förstånd!” var hennes valspråk, hennes regel och rättesnöre.

Att denna Rebecca/lik Gamla Testamentets/ äfven varit dägelig, vittna tvenne hennes porträtter, dem jag förvarar – det ena kopierat i hennes 15de, och det andra i hennes 22dra år – begge målade af hennes egen Far, som var för sin tid känd såsom sann och ferm Porträttör.

Äfven nu, nära 60 år gammal, röjde min Hustru spår efter en täck Brunette. – Och jag, som i unga åren varit så obeskrifligen lycklig med min första Blondine, kunde omöjligen annat än i mannaåren skatta mig lycklig med denna variation.

Genast efter vigseln testamenterade och tillegnade min Hustru mig allt hvad hon ägde i löst och fast, i ärft och förvärft, – Husaktig, taflig och sparsam, men alltid snygg och proper, depenserade hon intet på sin egen person, men var deremot färdig att våga allt för mina – nu hennes barn. Ej nöjd med att blott sjelf lära Döttrarne de i hushållningen nödige stycken, samt Franskan, brodering och alla finare Fruntimmer-yrken, bekostade hon äfven deras undervisning i dans och klavers spelande, anförde dem till Baler, Assembler och de bättre sällskaps kretsar, samt tillbringade mången aftonstund för att öfva dem i sång/ helst hon regelmessigt förstod Tonkonsten och hade mycket behaglig röst/.

Måtte ingen tro, att min beskrifning är öfverdrifven! Den som något kände henne, vet att teckningen är sann. – När härtill kommer hennes artiga, vänliga och förekommande sätt att bemöta alla, i synnerhet mig, – alldrig motsägande, men alltid eftergifvande och på det behagligaste sätt andragande sina alltid goda skäl, – så skulle jag varit utan minsta utskillning, om jag icke högt värderat en så ovanlig Qvinna – om jag icke tackat Gud, som nu gifvit mig en upprättelse, svarande mot mitt utståndna lidande – och om jag icke skönjat på Allmaktens visa styrelse, äfven i det för mig så hårda slag, att mina barn beröfvades deras naturliga Mor, hvilken med alla sina prisvärda goda egenskaper ej ändå kunnat så fostra dem, som deras nuvarande. –

Store Barmhärtige Gud! hvad är Menniskan, att Du så vårdar henne ?

Obegriplige äro Dina verk med Menniskors barn, och just emot mig ovärdige har Du bevisat så oändeligen mycken nåd. – – Måtte jag rätt kunna tacka , lofva och prisa Dig för de Under Du med mig gjort. – – Du, som i mina späda eländes år frälste mig från armodet och hungersnöden ! Du, som i ynglingaåren styrde mina annars så ystra och flyktiga Fjät samt gaf mig styrka att äfven  då bära goda dagar utan att förhäfvas !

Du, som tilldelte mig en så oändeligen god ochälskvärd Maka samt med henne så många välskapade – ja ännu välartade – barn ! Du, som åter utsett för dessa en lika kapabel som öm och vördnadsvärd Mor – för mig en rättskaffens maka. Du, som så rikligen välsignat alla mina företag och ända till genom underverk frälst mig ifrån så många ögonskenliga olyckor ! – – Huru skulle jag rätt kunna tacka Dig, Nådige Allgode! Måtte jag och alla de många mina vandra rättsliga för Dig, och i Tid och Evighet lofsjunga Ditt namn, Du store Jehovah !!!

Äfven i mitt andra äktenskap firades många familjefester. På Rebeccas dag den 17 maj 1805 afsjöngos dessa versar af de hemmavarande 2ne Döttrar och 8 Pensionärer:

Dottern Betty sjunger:
Gud! bevara väl min Moder,
många år, mång tusen dar,
Hon,som är mot oss så goder
Hon, som ömmet för oss har!

Chor
Må Gud vårda Dina dar,
Du, som är oss mer än goder
Du, som alldrig mödan spar.

Dottern Sophia:
Bästa Mor! Din namnsdag gläder
mig och  alla i vårt lag,
tillåt då, att jag framträder,
att lyckönska Dig i dag!

Chor:
Vi anrope Gud idag,
Han, som våra hjertan gläder,
må Han skydda detta lag!

Alla tillsamman:
Vi oss alla nu förena,
att Rebecca löfte ge:
Hvad Du bjuder – det allena –
skall i bland oss alltid ske!

Chor:
Ja, må Gud oss styrka ge,
att oss i allt godt  förena!
Må Hans vilja hos oss ske!

—————

Också på min K.Hustrus födelsedag, den 6te December 1805, hade vi församlats till middagen: Min Mor, min syster, tvenne mina Svägerskor, en Svåger och åtta Barn. Vid bordet druckos skålar. Jag sjöng:

Omifven utaf Barn, af Syskon, Mor och Maka
Jag skådar här min lyckas höjd,
och ville denna glädje ej försaka
mot de förnämas mest tillgjorda fröjd.

Din skål, min Vän! Skål, Moder, Systrar, Svåger!
Skål, Käre Barn – Er välgångs skål! – –
Här är de Storas Pro – och Epiloger
ett intet mot vårt ömma föremål!

Barn! sjungen högtidsdagens Skål.

/Nu uppreste sig alla  Åtta Barnen, och med förenade stämmor sjöngo/:

Denna dag – Bästa Mor!
för oss alla är stor,
vi vårt samfällda ljud
våga höja till Gud:
att Han mildrikt och nådigt behagar
i lång tid vårda ömt Dina dagar!

Du sjelf känner Din pligt. – –
Modersnamnet af vigt
var för den som oss födt,
är för Dig lika sött. – –
Ja, vi äge i Dig, Goda Mamma!
än vår aflidna Mor – just den samma.

Hon oss känslan först, gaf –
Du, vårt hopp, tröst och staf,
skall uppodla vårt vett. – –
Du oss redan betedt
mera godt, än vi uppräkna kunna:
Måtte Gud oss Dig länge förunna!

Du, som gläder vår Far
och förljufvar hans dar,
Du, hvars ömhet vi rönt,
måtte Du bli belönt!
Ja, det kan platt omöjligen fela:
Gud skall dygden belöning tilldela.

Lef då lycklig och säll! – –
Måtte Din lefnads qväll
/många år ännu dröjd/
Af dig skådas förnöjd!
Du har ren en försmak af den fröjden,
som Dig säkert beredd är i höjden.

X X
Men din dag, Bästa Mor!
är för oss glad och stor.
VI upphöje vårt ljud
än en gång till den Gud-
den Allgode – som säkert behagar
– för vårt väl – öka än Dina dagar!

Det hus och den gård, som nu blifvit min egendom, hade från ett sekel tillbaka blifvit besökt af bättre Resande eller gens comme il faut, utan att egentligen vara någon Gästgifvaregård eller Värdshus, och var stället, dels för belägenheten, dels emedan man här alltid blifvit väl accomoderad, i ett ganska godt rykte, ja, en Fransman, som gjort en resa i Sverige, hade utgifvit en bok, i hvilkenhan med det bästa loford nämner detta hus. Också under min ägotid hände det, att General Deconourie med berörda bok i handen gjorde pretention på att här få logis.

Här var 10 à 12 logeable rum, som, äfven under min sejour, några gånger härbärgerade Kongl.Personer och snart sagt dagligen förnämt folk af allhanda tungomål, det var ej rart att här på en gång bodde Fransorer, Engelsmän, Ryssar, Tyskar, Danskar och Italienare, Exellencer, Ministrar, och Generaler, så väl som Damer af första rangen, och hvad som ej litet bidrog dertill, att utlänningar här gerna vistades, var Värdinnans språk-kunskap, och ej mindre hennes artiga sätt att bemöta hvar och en. – Ofta föreställde jag mig här förbistringen , ty flere språk talades knappt på en gång vid Babels tornbyggnad, än i min koja, som stundom hyste 40-50 personer af särskilta nationer.

Men ehuru detta lefvnadssätt för mig var mycket uppmuntrande och intressent, äfven i ekonomiska afseende – ehuru jag härigenom  fick många betydliga Connoissancer och, såsom Kommissionär för dessa, hade en hel hop inkomster – ehuru jag ej behöfde befatta mig med den inre hushållningen, som med all ordning och flit bestyrdes af en verksam Hustru – ehuru jag i ordets egentligaste bemärkelse jouerade af de bästa, gladaste och lugnaste dagar –  – har dock alldrig Stads-, mindre Småstads-lefnaden varit min sak.

– Jag köpte mig en liten Malmgård nära Staden, och var der beständigt sysselsatt med mitt lilla afvelsbruk, i synnerhet med trädplanteringen, så att denna kala och sumpiga park, som blef snart utdikad, florerade med många tusende telingar, och, som på stället befanns en helsokälla, hvilken, i mån af odlingen, mer och mer frequenterades så blef denna oländiga mark snart lönande för sin ägare.

Om våren 1807, nästan på en tid, afledo min vördade Mor Fru Maria Christina Luther, 87 år gammal, och min svärmor, Fru Hedvig Birgitta F – -m, i en ålder af 84 år, begge hjertligen välsignade sina barn och glade att se dem lycklige.

– /Att den sist nämnda Gumman var en Syster till den store Ekonomi- Intendenten Herr Johan F–m, samt Faster till Öfvers H.F – – m, Majoren L. F – – m och Generalskan G – – d, nämner jag i parenthes, icke för att skryta med min Hustrus betydliga familj, utan för att visa det hon på Mödernet, likasom Fädernet, härstammade från goda, beskedliga, arbetsamma, rättskaffens menniskor./ Goda träd bära god frukt.
Noch en Parenthes./

Sista Brefvet till min Mor. Skrifvit vid hennes öppna Likkista, den 17 Mars 1807.

Älskade! Vördade!

Du har då segrat!!! — Länge kämpade Du på denna vädjobanan, för att hinna målet och – – – Du kämpade en god kamp.. Du har fått lönen. Du var trogen vid, öfver och i detta ringa ting! Verlden kände Dig intet, men Du, som brukte verlden, såsom den der intet brukte henne, lärde dock tillräckligen känna henne. Din stora själ, härbärgerade i en klen och svag kropp, fann här under sin ovanligt långa vandring, ingen enda fläck som kunde kallas din egen. Det var dock icke denna husvillhet, som grämde Dig./ en arrestad som i 87år förflyttats ur ett fängelse i ett annat, finner snart alla Kedars hyddor likgiltiga/.

Fattigdom och armod var Din lott från födostunden 1720 till utvandringen 1807. Du bar många olyckor med tålamod. – – – Men, säger man – – – Du knorrade någon gång! – – Ch! om Job, under sitt lidande, förbannade sin födelsedag – – om sjelfva Gudamenniskan önskade de att en bitter sorgekalk måtte Honom fråntagas – – – så var det ej underligt, om Du då och då svigtade under en ovanlig tyngd.

Må ske, är jag, som i 44 år oafbrutet varit din gunstling, frö mycket partisk att skildra Dig. – Men här på jorden kände Dig ingen mer än Dina tvenne barn och äfven vi – oöfvade i teckenkonsten – måste bortlägga penseln. Din minnesstod, Din Ärestod är dock rest i våra bröst. – – Vi förgäte alldrig, att Du nekade Dig sjelf det nödtorftiga för att dela sista betan mellan oss – att Du sålde dina kläder för att fostra Dina barn – – – att – – – att – – –

Men det angår ej verlden, hvad eller hvem Du var. Den lefver, som kände Dig. Han, som rätt dömmer. – Han som vedergäller hvarjom och enom efter som han handlat här nere. Imellertid, lycklige min Syster och jag, som haft en lika alfvarsam som öm och god Mor! – – Välsignad vare Du, som agat felen, men älskat de felande! Lycklige äro vi äfven i det afseendet, att vår Syskonkärlek icke ens skall rubbas vid arfsdelningen. Vårt enda, vårt stora arf var en döende Moders välsignelse.

– – –

Ömma Mor! Ditt stoft jag skådar
med en sorglig, dyster blick,
minns hur Du på törnen gick,
-verlden svårt försöka fick –
minns det fel oss jemt vidlådar,
att när vi på rosor gå,
sällan rätta målet nå. – –
O! hvi äro de så få,
som passagen rätt förstå?

Sju och åtti år Du tråkat
uti denna jemmerdal.
Jemt förföljd af pust och qval
fann Du vägen trång och smal,
Stötestenar foten råkat.
Men hur säkert var Ditt hopp,
att ifrån en bräcklig kropp,
själen frisk skall lyftas opp.
Nu fullbordat är ditt lopp!

Sälla själ! Dig stå till möte
uti glädjen Dina Män –
Mina Barn – min ömma Vän! – –
Säg dem, jag är lycklig änn,
jag skall ock i Abrams sköte
se min Mor, Barn, Maka, Far!
Kanske är min flygt rätt snar.
Men den Gud, som stoftet spar,
unnar mig änn några dar./

Snart försvagades min K.Hustrus krafter och, i synnerhet i början af år 1810, aftogo i märkelig mån. Jag bad henne ömt att spara ett lif, för mig och mina af så stort värde, men hon, så vand vid arbete och omtanka, var verksam till sitt sista slut.

En utmattande Hectique tilltog stundligen så att hon i November månad måste intaga sängen. Men också från detta ställe ombestyrde hon sitt hus med en undransvärd omtanka.

Det var den 18 December 1810, kl.8 om morgonen, som hon af mig emottog en kopp kaffe, och, i Prestens med fleres närvaro höll en predikan, så mycket mer uppbyggelig, som hennes lära och lefverne voro i ett säkert förhållande till hvarandra, men som ej anstår mig att upprepa, då den innehöll så öfverflödiga eloger vis à vis mig. Hon tackade Gud, som gifvit henne den bästa man och de lydigaste barn . – Hon öfverlemnade oss i Försynens vård – – – en Pause – – – hon var död.

Om det är lärorikt att se en rättskaffens menniskas exemplariska lefnad, är det icke mindre högtidligt att bevista hennes saliga hädanfärd. – – Ack! Detta ljus var en nedgående Sol, som med sina sista klara strålar erinrade åskådaren om det ljus och den värma hon meddelat hela den förflutna vackra dagen. – – –

Saliga, oförlikneliga Vän! Du lyste, Du värmde, Du närde och upplifvade med en nitisk ren Gudsfruktan, med outtröttelig arbetsamhet och flit i Ett och Sextie år. – – Du kunde dö nöjd, ty Du har visst gjort mycken nytta. Din belöning gick Du att emottaga och vi – jag och mina barn – som njutit Ditt umgänge i fem år, tie månader och 18 dagar – vi skola alltid välsigna Ditt stoft – skola till sista stunden minnas hvad Du var för oss ända till Din skördrika hösts afton.

Bihang till Femte Perioden.

/.NB. Under denna Period, eller den 21 Januari 1809, beskref jag min kammare och dess Mobilier./ se 67de Delen af mina Samlingar./Deraf har jag trott mig böra här införa följande som Appendix/.

Mitt och mina Hustrus Porträtter
”Ingenting i verlden gör mig mera besvär, än då jag skall beskriva någon hvem jag är. Ty knappt finnes någon menniska den jag ej bättre skulle beskrifva än mig sjelf.” Anonym.

Som man velat påstå att mitt Porträtt är flaterat, så får jag här med några drag rätta kopian efter originalets nuvarande utseende.

NB. Porträttet gjordes då jag var 23 år gammal/1786/ .

Nu/1809/ är det 23 år sedan./

En märklig skillnad mellan Nunc och Tunc/.

Hela hjessan, som då höljdes af en Toupet à la Herison, är nu blott och bar, och lemnar fritt tillträde åt Gall och andra Organsökare.

Skärmavbild 2016-04-08 kl. 23.03.42
Indianhövdingen Gall 1840-1895

– Dessa tinningar, som då prunkade med dubbla örlockar, skylas nu knappt af några få, grå, små och glesa hårstrån.

– Pannan, hög och bred, har nu tjogtals skrynkler.

– Sjelfva ögonbrynen äro ej alldeles utan grå stickelhår.

– Ögonen, mycket små, sakna nu all eld och sitta långt in i skallen.

– Kinderne behålla väl ännu sin friska färg, men stöta på Brunrödt/ dock visst icke på bordaux/. Näsan ovanligt liten, är alldeles icke rekammenderande hos dem, som skola förstå proportionsläran, i synnerhet som denna lilla Näs-unge slukar snus så kopiöst som sjelfva Nasenblom.

– Denna stora hängande mun, så ofta öppnad på andras bekostnad, har fått ersättning för näsans brister.

– Hakan, annars väl proportionerad, tyckes vara anlupen af Islands-mossa, och

– Öronen äro invändigt ludne som om jag lant dem af Esau.

Skärmavbild 2016-04-08 kl. 23.19.29
Esau – Isaks ludna son

Nå väl! jag hade hull och hår
den tid, då mitt porträtt blef målat.
Nu jag med blotta hjessan går. –
Nu är det röda mest förkolat –
Det svarta hvitt – det hvita gult
– det Hela, sammanlagt – rätt fult

Men bort med allt skämt! Vare mig denna stund helgad, då jag försöker att skildra min Käre och evigt älskade Hustrur. Jag säger evigt, ty det är min tro, mitt hopp och min förtröstan, att jag äfven på hin sidan grafven skall dela glädjen med dem, som min själ så högt älskat här.
”Jag måla vill originaler,
men pojken min,
som färgen maler,
har icke rifvit den nog fin.”
Lanerus.

Ack, Du goda Engel! Du, som redan var det här i skröpligheten! Du, som förklarad är det nu bland idel goda! Huru skulle jag kunna glömma Dig? Allt hvad mig omger, påminner mig Hvad jag ägt- huru högst lycklig jag varit och den dagen – / den 26 November/ förskäckliga dag! Den påminner mig min min stora, min oersätteliga förlust. – – Du goda, det är fem år sedan Du bortgick, men äfven om 50 år skall Din bild vara för mig lika liflig.

Medan Du och jag vandrade tillsamman, hade jag ej förmågan att gråta, och huru kunde jag det, så länge Du utgjorde, mitt allt? Men huru hafva ock mina ögon ända från olycksdagen den 26 November 1803 varit ymniga tårekällor! Kanhända visste jag ej nog att värdera min stora lycka, så länge jag ägde den oubbad, men dessmera har jag efter skillsmässan kännt allt. Den tid, nära 20 år, ifrån den dag jag först såg Dig och till den dag Du rycktes ur min famn, försvann alltför hastigt. – Dessa 20 sekunder, hvart togo de vägen, de voro blott en dröm, men jag har sedan räknat fem sekler eller fem eviga år! Huru påminna mig icke alla de ställen, der Du vistats, hvad Du för mig var!

Jag har ofta varit på Din födelseort, jag har föreställt mig huru Du der utvecklats, mognat och blommat – huru Du, en vördnad fars, en öm Mors enda frukt, som ögonstenen vårdades. Ack, Ni Gode! / som jag alldrig fått se/ heligt vare mig Ert stoft!
Upphöjde Edra själar! – Ni uppdrogo och danade den Engel, som utgjorde allt mitt hopp,all min glädje. – Ni hafven återfått henne. Ni, som redan talat med med den högste, – som glade kunnat säga: ”Här äro vi och det kära Barnet:” – Ni vänten ock mig – O,när skall jag dertill komma! – jag är ock Ert barn, Er älsklings älskling – – snart skall jag med  Eder dela den salighet, som intet dödliga ögat sett! – Imellertid, Du ömma och goda, Du, min förtrognaste, Du, som varit, är ock evigt blir det, Du sälla själ! säg Dina och mina Föräldrar – säg den store Allgode, som så underligt styrt Dina och mina steg, – att jag ej kan dröja länge. – Jag ser Din – min Skydds-andes öppna famn. Du kan ej vara Dig olik. Du! som redan här var sjelfva godheten, Du är det nu än mer. – Din var jag i lifvet, i döden och evigt blir jag Din!

Jag nalkas det ställe, der Du, efter Dina Föräldrars bortgång fostrades – der Du med all Din högst fullkomliga oskuld fångade mitt hjerta / utan att hvarken Du eller jag märkte det/, der jag – förtjust af Dina rena och okonstlade behag, – svor den ed, som visst icke kan brytas/ icke en gång nu, sedan förbindelsen är uppgjord/ att ifrån det ögonblicket  dyrka Dig, – der Du ock gaf mig en försäkran, lika kraftig som Gudasvar, – der Du i Din Läromästarinna med skäl vördade Din andra Mor – – – Ack! denna goda menniska har äfven samlats till de utvaldas skara, – är höjd öfver gruset, triumferar med Dig deröfver, att hon ledt Dig rätta vägen och nu begge njuten lönen för Eder kamp på vädjobanan. – – –

Här, hvarest nu endast finnas ruiner, var det rum Du bebodde under vår förlofningstid, – den trakt, hvar jag haft millioner ljufva stunder, – hvar jag rönt Din gränslösa trohet och beständighet, då Du trottsade alla försök,  dem afunden och  missförståndet uppfunno, – här det gamla tempel, der våra brsöt höjde de trognaste suckar att bli förente och – vunno bönhörelse – här den trädgård, der Du så ofta  gret öfver min sjuklighet och ej allenast delade mina plågor, utan ock bar största tyngden – – – O! hvad Din uppriktiga godhet var en lindrande och läkande balsam! – – – Hvar höjd, hvar dal, hvar sten, hvart träd och grässtrå i hela denna nejd erinra mig ännu och alltid att jag här haft mitt Paradis – att jag här äfven offentligen och cermonielt blef förenad med den goda, den ovanliga, jag vågar säga den – för mig – alldra bästa människa! – – –

Se här det ställe, der min älskade började sin bana  som Maka, Mor och Husmor. Hon var vuxen detta tredubbelt höga, vigtiga och ansvariga kall, och gaf prof, dem jag vördar, dem verlden ej känner, e kunnat tro – vid Gud! – de äro sällsynta – – – kanske utan exempel, som äfven är en orsak att jag ej vill nämna dem, men som förtjena min beundran lika högt som all min tacksamma erkänsla. – – –

Här föddes mina tvenne äldsta söner. jag erinrar mig det ställe, der vi vistades nära sju år, der min älskade maka födde mig fem Barn, der många husliga bekymmer mötte ett par stackars unga Ny- begynnare, der flere olyckshändelser hopade sig att störa mitt lugn. – – Men hvad förmår ej en rättskaffens god Qvinna? Alldrig än har mannen gått till den höjd i utöfningen af vackra gerningar, som hon, alldrig var han så öm och god. – – Du söta, Du förträffliga, Du tålmodiga, Du – Ditt köns heder! Du skulle vunnit ett vilddjur med Ditt sätt att vara – – Du smekte, utan att smickra, Ditt lekande joller var allvar – Du visste fullkamligen enda och rätta sättet att mildra mitt eleka lymne och – då Du ej kunde gå vägen direkte, nyttjade Du till medlare Dina och mina favoriter – våra älskade barn. Ack! Du var stor, äfven i småsaker. Du var klok utan att vara konstlad – Du vann utan list – Du segrade utan att lysa – Du helade de farligaste sår utan att patienten märkte operationen.

”Vi tillvite Fruntimren svagehet. Den borde vidhänga deras natur. Deras fysiska bildning är svagare än vår. Men är ändå detta ordet det rätta? Säga vi ej billigare Lättrördhet. Och är  ej ofta denna egenskap hos dem en dygd? Hvilkendera, en Karl eller ett fruntimmer har en lifligare medkänsla af andras lidande och andras sorger! Hvem är ömmare att lindra dem. Hvem är dristigare, hvem lider heldre för att hjelpa andra? Hvem bär utan klagan hela massan af de husliga omsorgerna? Hvem fördrager tåligare, hvem ända intill älskar bekymren om sin Make och sin affödas hjelplösa lefnadsår? Visserligen är allt detta sällan maskulint.”

Var Du väl mindre stor på vårt derefter blifvande boställe? Omgifven af grälaktiga grannar, kände jag här vedervärdigheten af alla de sviter osämja medförer, men Du, sjelf så innerligen god, ville gerna hafva alla andra dertill. Du ursakade  Din nästas fel och tydde allt till det bästa. – Du kunde på ett gudomligt sätt förlåta och glömma lidna oförrätter. – Du stiftade och bibehöll freden – – – Under allt detta drog Du ensam den tyngd, som ett stort hushålls/ 36 personer starkt/ vidmakthållande pålägger en verksam Hus-Mor och Du öktehär barnskaran med tvenne döttrar.

Men Din ståndaktighet skulle ytterligare prövas: en koja, knappt rymlig för tvenne, måste nu härbärgera 13 personer. Ack! en kula under jorden, i sällskap med din man, hade varit Dig ett palats, och Du stod lätt profvet. Äfven här gaf Du mig en dotter, Dig sjelf så oändligen kär, emedan Du ville finna henne hafva mesta likheten af sin Far.

Det ställe, som fått namn af skönt, och som verkligen var det, der Du så ofta sade Dig vilja lefva och dö – det blef också min jemmerdal – det vittnar ännu om Dina sista stunder – om orsaken dertill – om mina qval – om min förtvivlan – – – Måtte jag, om möjligt vore, glömma denna fasans dag, då Du äfven med Din död stad fästade den sanningen att Du var den förträffligaste Maka och, sedan Du på detta ställe framfödt en halfburen och tvenne fullburna Söner, slutade Dina dagar med Ditt 14de foster och således i ordets alldra strängaste bemärkelse gaf det ömma Modersprofvet, att Du gick i döden för Dina barn.

Af desse qvarlefvande små och af mig har din graf så ofta blifvit och skall blifva besökt. Jag har här mången aftonstund sköljt din enkla grafvård med mina ymniga tårar – jag har lifligen fört mig till minnes, hvad Du var. – Ditt stoft hvilar här bredvid en väns aska och – när den sakta vestanfläkten lindrigt skakat de löfrika Lindar, som öfverskygga edra grafvar, har jag känt Edra vålnader. – Hon var Din förtrognaste i lifvet – Hon gjorde med sin död en uppoffring lik Din – – Eder lön måste vara stor!

”En Mor! Sublima namn, Naturens segerskri!
Det skönaste af allt, hvad qvinnor kunna bli.
Hvem har dig fullt förstått  och dig tillbörligt skattat?
Ej menska måla kan, havd endast Gud har fattat:
han såg den första Mor – och nästan möjligt fann
ett väsen lika godt och älskande som Han – – –
Hvad himmelskt ideal! Så kämde intet hjerta
tillgifvenhet och fröjf, medlidande och smärta,
Nej ingen genius än så trogen ledsven var:
Hur liten står mot Dig också den bästa Far!
Den rysligt stränga köld, hvaraf sig Brutus hedrat,
ej, onaturligt, än en Moders bröst förnedrat,
och starkt var Abrams tro och hans uppoffring stor – – –
men alldrig skulle Gud befallt den åt en Mor.”
Vallerius.

Men det är en sanning, som erfarenheten dagligen bekräftar, att när Försynen pålägger oss en ovanligt svår börda beredes oss med detsamma ett glädje mått svarande mot vårt lidande.

Det slag som träfft mig vr väl förskräckligt och tom Guds besynnerliga bistånd hade jag varit förlorad ,men jag som på det hela varit lycklig, var det ock nu i sjelfva min största olycka. – –  Den saligen aflidna hade under lifvstiden en daglig bön till Gud: att jag måtte få lefva! och slutligen en anhållan hos mig: att skaffa hennes barn en god Mor! – – – Ädla själ! Du har blifvit bönhörd: jag och dina barn äro lyckliga! Dessas Mor, min nuvarande hustru, är god och upplyst. Hennes ljusa förstånd, hennes rena Gudsfruktan, hennes välodlade vett, hela hennes exemplariska lefnad äro egenskaper, lika berömliga som sällsynta. Hon, som uppdragit occh danat mer än femtio främmande barn/ af hvilka jag icke vet någon som vikit från dygdens väg/ blef af Försynen utsedd att leda Nie egna! Hon är visst icke, efter verldens talesätt, styfmor till något enda af dem , utan med det outtröttligaste nit arbetar beständigt på alla dessas förkofrande i det goda.

Mina käre Barn!

Om Ni, näst Allmaktens lof, ären skyldiga mig någon tacksam erkänsla, så är det i synnerhet för den hulda Mor jag åt Eder valt. – Gudsfruktan är Vishetens begynnelse och, sedan hon hos Eder lagt denna bastanta grufval, fortsätter hon daglogen byggnaden, att med lära och lefverne hos Er inplanta Dygder och alla vackra gerningars utöfning.

Goda, ömmma, känslofulla Maka!

Ditt tagna beslut har varit lika ädelt som vågat. Du satt i lugn och hade Din rundliga bergning. Du har gifvit Dig ut på ett stormigt haf, för att rädda de skeppsbrutne! Din uppoffring är obegripligen stor. Du förtjenar all min erkänsla, vördnad, beundran och högaktning. Utrustad med den strängasre dygd, det bästa hjerta, den mest upplysta själ, de renaste afsigter – – har Du vetat till och med att billiga den svagheten hos mig: att beständigt omtala min förra Hustru, ofta har Du blandat Dina tårar med mina och skänkt Din högaktighet åt en person, som du alldrig sett. Du har med Ditt kloka uppförande vetat att sätta mig i en lika förbindelse vis à vis Dig och –  jag vore den ovärdigaste man, om jag ej gjorde Dig fullkomlig rättvisa. Jag bli då oryggligt vid min satts, att Qvinnan, mer än mannen, är kapabel till utöfvande af de alldra vackraste gerningar. Jag lycklige har, snart ett halft sekel, erfarit det, och – om Selicher, Deliler, Xantipper, Mesaliner, Proserpriner, Cleopatrer och dylika Furier finnas /det jag nog kan tro/ – så har dock – Gudilof! jag ännu ej varit utsat för dessa snaror.

”Det är af värdiga Mödrars händer, som förhoppningsfulla Söner skola få deras första och så högst betydliga daning – och det är i en älskad Hustrus famn, som mannens dygder icke blott skola belönas utan äfven stadfästas.”
Anonym.

”En Maka – huru helt hon njuter eller tröstar, förlänger glädjens ljud och sorgens öfverröstar! Hon ingen sällhet har, om ej en älskad mans, och  ingen önskan mer – än förekomma hans.”
Vallerius.

———-

SJETTE PERIODEN

eller

min andra Enklingetid

 från den 18 Dec. 1810 till den 8 Mars 1812

Åter är jag lemnad ensam. – Åter saknar jag en dyrbar Maka, – åter äro jag och de mina försatte i den djupaste sorg, – åter fällas ymniga tårar, – åter upprifves mitt gamla blödande sår. – – Min så väl som barnens enda, men säkra tröst är dock, att deras huldra Mödrar – mina goda Hustrur – intagit de sällas boningar – att vi der åter med förklarande ögon skola se hvarandra – att tårarne  der skola aftorkas – att glädjen skall orubbad i evighet bli vår lott – – – Imellertid måste jag nu ånyo, som Chef de famille, ensam draga det husliga bekymret.
Jag bör härvid nämna några ord om mina barn, både de borte – och de hemmavarande:
JOHAN JACOB, 22 år gammal, som fyra år dels vistats vid Akademien och dels konditionerat som Informator , fortsatta nu med sina studier för att bli Prest/till hvilket dyra och ansvariga kall han utnämndes att år derefter, eller den 15 December  1811/.
HENRIK HELIODOR, 21 år gammal, hade ett par år som Subaltern-Officer vid Landtvärnet, dels kamperat i hemorten och dels med ett Detachement gått på Skärgårdsflottan till finska viken – erhållit Konungens Fullamakt – begärt och fått afsked – samt nu återgått till sitt första yrke, Handelsståndet.
ANDERS ADOLPH, 19 1/2 år gammal, har, engagerad vid Handeln, nu på sjunde året, vistats i Köpenhamn hos sin värdigaste Slägting, och ger honom så väl som mig det bästa hopp om sin framtid. / På de högsta önskade min sist afledna Hustru att äfven se och välsigna denna älskade Son, men fick det ej/
GUSTAF GEORG, 15 år gammal, äfven sedan fem år i Handelsläran, – och minsta dottern
GUSTAVA HENRIETTA , jemt 11 år gammal, har, sedan fyra års ålder, eller ifrån den stund hon förlorade sin Mor, njutit och njuter en god uppfostran i Prosten V – – s hus.
– Och detta vare safgt om mina frånvarande.
De fyra hos mig vistande barnen äro:
MARIA ELISABETH/ eller som hon mest nämnes/ BETTY 18 1/2 år gammal,
SOPHIA CHRISTINA, 13 1/2 år
SVEN VILHELM på 10de och
CARL CONRAD, litet på 9de året.
Dessa tvenne Gossar fortsatte ännu sina studier i Ystads Triviala Skola och Flickorna förestodo mitt hushåll.
Skärmavbild 2016-03-09 kl. 22.16.32
Österportsgymnasiet i Ystad. Här låg tidigare Ystad trivialskola år 1785-1820.
Men, huru skulle jag, som en omtänksam Far, kunna ensamt med ett par unga Flickor längre bibehålla ett hus, der dagligen Resande af alla slag sig infunno? Och då jordbruket alltid varit mitt käraste yrke, var mitt parti snart tagit, att söka förskaffa mig en landtegendom. Den gård och det hus i staden, som jag ett par år tillförene köpte för 1500 Rd Rsgd, sålde jag nu och erhöll 5500 Rd samma mynt. Jag flyttade till min lilla malmgård, för att der afbida tiden, till erhållande af någon större lägenhet.
Knappt var jag blifven Enkling, förr än den beställsamma Fama hade gift mig med tjogtals Flickor och Enkor, eller, med ett ord, alla bekanta, likt och olikt. Det var dock tid nog att tänka på en sådan förbindelse för mig, som grannt insåg omjligheten, att erhålla fullgiltigt surrogat för hvad jag mistat – att uppsöka en Hustru, som kunde jemföras med dem jag ägt.
I början af år 1812 erhöll jag bref från en gammal bekant, Kyrkoherden G – – t i H – – a, som sedan några och tjugo år varit min vän och som äfven för 14 à 15 år tillbaka läst för mina 2ne äldsta Söner. han, som sade sig fått veta att min Son, Jan jacob, blivit prest, förklarade sin åstyndan, att erhålla sin förra discipel till med hjelpare i Embetet.
På denna begäran följde väl mitt och min Sons afslag, men då jag nu ånyo öppnat korrespondensen med en gammal förtrolig vän, kunde jag ej ungå att för honom nämna något om mina egna affärer: att jag för andra gången var enkling, att jag sålt min egendom i staden, att jag nu bebodde en liten torfva der nära vid, att jag högligen åstundade ett större afvelsbruk m.m och slutligen bad jag honom ge mig anvisning om han vistte något applikabelt ställe.
Genast besvarde han detta bref, och tillkännagaf, att, inom hans församling bodde en Prest-Enka, som i Byen S – – e /Nära staden E – – m/ hade och ville sälja en snygg egendom, apterad för Ståndspersoner, med hyggliga rum, väl inredd trägård och den vackraste belägenhet.
Jag var ej sen att besöka denna vännen, för att tillika bese det omskrifna hemmanet. Lördagen en 21 Februari anlände jag till Pastor G – – t, och samma dag följdes vi åt till bemälda Enka, Fru T – – g.Vi stadna på gården, stiga ur vagnen och – från ett fönster blef jag varse ett fruntimmers ansigte, som – jag kan ej neka det – mycket frapperade mig. Jag ville, på så långt håll, i detta ansigte upptäcka drag efter min första Hustru och – mera behöfdes ej för min enthousiasm. Härtill kom en – kanske narraktig – händelse, som, oaktat jag tror mig vara vida skilld från allt skrock och alla fördomar, likväl sedermera befanns vara en orsak till vigtiga följder.
Ägarinnan till gården, merbemälda Fru T – – g, som var gammal, svag och sedan 2ne år sängliggande , kunde ej sjelf stiga ut, för att emottaga sina främmande, men hennes Dotter – ägarinnan till det  ansigtet, som intagit mig – gjorde det. Hon förde oss in i en sal, hvar vi kunde aflägga våra kappor, men så snart vi der inkommit, föll dörren igen af sig sjelf och en skottregel från yttre sidan förebommade låset, så att vi befunno oss innestängda, utan att kunna slippa ut. – På raljeri tilltalade jag min okända Ledsagarinna med det yttrande: ”att ödets nycker äro besynnerliga, och att, då vi begge så der råkat i civil arrest, var det ändå väl att vi hade en Prest med oss”. Hon log häråt, och genom allarm på dörren blefvo vi snart utsläppte, och inträdde till värdinnan, som lik en proffessor Lindén, oaktat sina krämpor, presenterade ett ett öppet, gladt och fryntligt ansigte.
Rörande den tilltänka handeln blef det ingenting af, emedan jag dels fann egendomen för liten, att deraf soutenera mitt hushåll, och dels köpesumman i proportion för dryg. Gumman utlät sig då: ”Det gör ock ingenting till saken, ty jag vet säker köpare och mitt beslut är fattat, att sälja hvad jag äger och flytta till min Son i E – – m.” På min fråga, ställd till dottern, Mamsell Helena Catharina T – – g, om hon ämnade åtfölje sin Mor till staden? svarade hon helt fritt och okonstant:”Nej! jag älskar landtlefnaden, och följer helldre den, med hvilken jag nyss blifvit innestängd.”
Våra på en gång, och liksom af öfverenskommelse, frågande blickar, adresserade till Gumman, blefvo med en synbar glädje af henne bejakande. – – –
Vår vän presten, som allt hitills varit en tyst åskådare och åhörare af det passerade, hvilket han ansett för, stod förundrad, och omsider sade ett skämt:
”Kanske jag får från Predikstolen i morgon afkunna detta äktenskaps- förbund? – härtill svarade vi alla tre /Gumman,Dottern och jag/ ett ganska allvarsamt och bestämt Ja! – – och fjortonde dagen dereftetr /sedan min Enklinge-tid nu varat Ett år, två månader och 18 dagar, således 12 dagar längre än min första Enklinge-Period/ eller den 8 mars 1812 vigdes jag/ en timme efter tredje lysningens afkunnande/ med denna Flicka, som jag, fjorton dagar förut alldrig sett och alldrig hörtsomtalas.
Man säger vanligen: ”att ingen blir berömd förrän han är död, och ingen lastad förrän han ska giftas.” Vid detta – kanske ovanligt hastiga mariage hann dock ej förtalet att hvässa sin udd. Det enda man hörde hviskas af någon närvarande var: ”Ja, lyckas detta, så är det ett undervärk.”
Mitt hopp till den Nådige Allgode är dock, att äfven detta mitt vågade steg skall lyckas: Tiden får utvisa det, men den Gud, som så underligen fört mig allt hitills, skall visst icke öfvergifva mig härefter! Det är min förtröstan och säkra tillförsigt.

Om ödet i något fall är oundvikligt för menniskan, så är det säkert i giftermålsvägen, det står derför icke förgäfves i den gamla Svenska Brudmessan: ”att Gud beskärt hvarje man sin qvinna och hvarje qvinna sinom man”. / kanske stundom till straff, men oftast till en välsignad belöning/

Jag, hvilken som gift man, två gånger varit så oändligen lycklig, vågar hoppas fullbordan af gamla ordspråket ”Alla goda ting äro tre” och
”Genom dröjsmål hinder stiftas
tiden skapar äfventyr
Allting bör gå fort i giftas
Likasom. läggan, ge ´fyr”
 Armfelt.
Dessutom hafva mina förra äkta förbindelser skett likaså hastigt /fast icke vigseln följt så hastigt derpå/ – Att jag råkademin första fästmö på en bal, dansade med henne och ingen annan, blef brydd och lyckönskad – min moitie likaledes – sade mig tillräckligt att voro genast förenade och skapade för hvarandra. – – Att jag andra gången, ända till genom ett missförstånd erhöll – kanske ett ibland de klokaste och mest kapabla Fruntimmer – borde väl icke heller göra mig känslolös för Försynens vink den tredje resan. Allthvad man kan säga härom, är att hela min lefnad liknar en Roman – – Men denna Roman är sannfärdig! –
– –
Imellertid är jag nu tredje gången gift, utan att någonsin hafva friat – åtminstonde ej på vanliga sättet – och jag begriper knappt huru en karl kan vara nog ohöflig att begära en flickas hand, om ej hans medvetenhet försäkrat honom om en fullkomlig harmoni – huru han så kan blessera hennes modesti – huru han kan exponera sig för ett afslag atc. – – Jag vill väl icke heller att Flickan skall fria /ehuru det kanske vore mera i sin ordning/, men jag vill att hufvudpersonerna i denna vigtiga rolle skola förstå hvarandra, förstå Allmaktens visa beslut – känna sin sympathi – och sätta sig öfver fördomar.
Jag tror att i mitt tredje Giftermål ej heller blir utan sina märkvärdigheter. Gud vet om jag kommer att beskrifva en sådan min sjunde period. – Den är dock begynd och skall en gång fulländas. – Allt hvad jag nu på förhand kan säga är, att vi – jag 50 och min K.Hustru 40 år gamla – hafva redan nära två år varit gifta och att alldrig ännu en 16 års flicka mer ömt älskat den 20 åriga ynglingen, än jag är älskad äfven af min Tredje Maka.
Hammenhög den 26 November 1813.

ERINRINGAR till mina BARN.

/NB: Dessa erinringar, som finnas införde i 42dra Delen af mina Samlingar, skref jag väl redan den 2 April 1804, men som de äro mina tankar ännu, har jag med de samma velat sluta mitt opus för denna gången. /

 

MINE OÄNDLIGT ÄLSKADE !

Eder vördnadsvärda Mors sista begäran till mig var, att jag skulle vara god mot hennes – mot mina – barn. / Ack, med hvad tillfredsställelse kan icke jag tyckt säga: Ni ären Hennes och mina Barn! / – – 

Käre! Ni torden dock tycka, att jag varit en sträng far! Men den dag skall komma, då Ni tacken mig derföre. Gud är mitt vittne, att jag ment väl med Eder och att jag velat sjelf aga Er, på det främmande måttet slippa det. – Ni blifven nu kringströdde och – det kostar mitt fadershjerta mer än mycket att lemna Eder. Tagen min välsignelse och vandren visligen !!!

Ni träden in i en farlig verld, full av flera onda än goda invånare, som på tusen sätt söka att förleda Eder. Men hafven Gud för ögonen. Frukten Honom och gören hvar man rätt.  Måtte ni alldrig förledas av en hop villomeningar i religionen, som tyvärr äro alltför mycket gängse. – Småvettet har mycket att invända mot vår Troslära, men Käre! akten Eder för denna bedrägliga lockemat. Måtte den rätta saliggörande Troon, på hvilken jag vill lefva och dö, alldrig Eder frånryckas! Utom den hafven Ni intet lugn i lifvet eller i döden, ty hvad stöd har fritänkaren? Platt intet. Gören hvar man rätt! d.ä. handlen så mot andra, som Ni viljen andra skola förhålla sig mot Eder, ty det är otvifvelaktigt., och går dagligen i fullbordan, att med samma mått, ja just med lika mått, som Ni mäten andra, skall förr eller senare, Eder mätit varda! Bort derföre med all falskhet och tecken dertill! Varen uppriktige och rättrådige mot alla. – Jag ville gerna Eder förklara de orden: att man bör vara enfalldig soom dufven och snäll eller listig som ormen, men jag känner icke huru vida ordet list är fel i öfversättningen eller ej. Likväl tror jag rätta förståndet deraf vara, att man iakttager all möjlig försigtighet och ej öppnar sitt hjerta för en hvar. Det är rart och börjar snart blifva omöjligt, att få en så uppriktig vän, att vi kunna öfverlemna oss honom helt och hållet, och mången enfalldig stackare har fått dyrt betala sin öppenhjertighet. Varen derföre icke för hastige att välja vänner, utan pröfven noga, och – denna pröfning skall blott erfarenheten lära Eder.

Om det är en sanning, att man är lycklig i den mån man sjelf finner det, kunnen ock Ni blifva lycklige, då Ni, frie från förebråelser, uppfyllen Eder pligter: intet arbete, ingen syssla är menlig, då den är ärlig, och hvar menniska blir aktad efter sitt uppförande. – Intet Stånd, ingen höjd skall finnas, som vi icke möjligen kunna nå / vår store och vördade KronPrins har varit gemen soldat och bli en dag vår Konung/, men också bör vi finna oss i ringare omständigheter. Den som är nöjd, är alltid lycklig, och man kan vara det med litet nog:
”jag har sett lycklige i tjäll,
Jag har sett lycklige på krycka”,
då deremot en snål, en girig, en högmodig, en okysk, en slösare, en vällusting, en afundsfull, som alldrig kunde få sina begär fyllda, skola alltid tråne efter missnöjet. – – –

Om det är en plikt att hjelpa våra nödlidande medmenniskor i allmänhet, huru mycket mera dem som genom blodsbandet äro oss närmare förenade. Ni äro många Syskon. Upprätten hvarndra iinbördes med ord och gerningar / dock utan herravälde/ varen enige och hafven fördrag med hvarandra. – En Far, som hade många barn, lemnade dem ett stort sammanbundit ris att hvar för sig sönderbryta – ingen af dem kunde det, – men Fadern söndrade riset och gaf dem hvar sin qvist att dela, som var dem lätt – – Denna simpla moral lärer, att man med samdrägt och förenad styrka kan mycket uträtta. – Jag kan alldrig föreställa mig den fasliga tanken, att någon af Er skulle vanslägtas till den grad, att Ni föraktade hvarandra eller att Ni undandrager hvarandra någn möjlig hjelp. Käre Barn! Ni som äldre ären,  det är i synnerhet Er skyldighet att se edra yngre syskon till godo.

Ni, mina käre Söner! Eder förmanar jag att föra en ordentlig lefnad, undfly lasten och akten Er noga för okyskhet och utsväfningar, hvilka ganska säkert förderfva både kropp och själ. Speglen Er i de utmerglade Ynglingar, som gjort stora framsteg på lastens bana, och varen förvissade att, deras gerningar följa dem efter, selfve uslingar, skola de se sin utföda ännu eländigare. Fulle af förebråelser, måste de frambråka ett jämmerfullt lif och ofta vid grafvens brädd komma i samvetsqval.

Älskade Döttrar! Ni käre afbilder af Eder vördade Mor! följen hennes vackra exempel och vandren dygdens väg! Veten, att det för ett Fruntimmer ej är nog att verkligen vara dygdig, hon bör ock akta sig för minsta skymt af elakt omdöme. Den flicka eller hustru, som förlorat sitt goda rykte, har förlorat allt. Ni hafven sett af hela min Legenda huru stort värde jag sätter på Könet, med det är blott de dygdige och verkligt gode. Måtte ni gå en medelväg mellan de pena Damers alltför våpiga, och de fräckas alltför fria lefnad!

Käre Barn! Jag kan ej för ofta påminna Eder, vandren visligt och försigtigt ! Vi äro blottställde för många olyckshändelser, men genom en klok försigtighet kunna vi  till stor del afvärja dem. Vi bör icke vara framfusne, utan tänka på följderna af våra företaganden, ty ”den som gifver sig i faran, han förgås derti”. Man säger ordspråksvis, att det är bättre att vara brödlös än rådlös. Och mången har fått dyrt ångra sin obetänksamhet, äfven i små saker. Men då vi anförtror oss i Guds vård och bruka en klok omtanka, så går oss intet illa, åtminstonde äre vi frie från den största plågan: egen förebråelse. Till exempel: Nu vandre vi i mörkret. Dels elaka menniskor och dels ganska naturliga ting kunna lätteligen skrämma oss, i synnerhet om vi varit nog olycklige att från barndomen af vidskepliga och dåliga menniskor höra Spök-historier. Huru mången enfaldig stackare har icke af den största bagatell – en sten, ett träd, en katt o:m:d: skapat sig ett spöke och  skrämt sig till döds af ett intet. Vill man bara undersöka, så har det ingen fara. Tron säkert, Kära Barn, att här icke existerar spöken. Det är en Far,  som ger er denna Försäkran och det kan ej vara min afsigt att bedraga Er. Eller skulle Gud, som är sjelfva godheten, utsatt Menniskan för varelser, som gjorde henne skada, utan att hon kunde akta sig för dem? Bort det!

Nu äre vi en kall vinternatt vilsefarande i ett svårt yrväder, Himmel och jord tyckas förena sig till vår undergång, vi se intet hus, ingen Menniska. Ett sådan tillfälle är svårt, men blott vi icke förlora modet, så kunna vi lätt undgå faran. Långt ifrån att lemna oss till en stilla overksamhet , böra vi taga en måttelig rörelse, icke forsera oss, så att vi,  svettige och utmattade, nödsakas taga hvila, hvarigenom sömnsjuka och vissa döden öfverfaller oss, men vi böra gå flitigt och underhålla en jemn värma. Någon gång skall det bli dager, någon gång skall ovädret stillas och vi, som tranquile, i maklighet spasserat på den, från för mycket snö lediga fläck, som vi uppsökt, skola tacka Gud, som visat oss faran, men bevarat oss.  Jag har mer än 20 gånger färdats i den alldra värsta snöyra, men blott följt föreskifna regim och det är  min fullkomliga övertygelse att en klok och frisk Menniska med courage alldrig omkommer i yrväder, men låter man överväldiga sig af ängslan, så är det förbi.
Nu hafve vi fallit i vattnet och då tyckes vissa döden vara vår lott. Likväl behöfva vi blott ett friskt mod och att kasta oss på ryggen, så att vi kunna draga andan. Den store Franklin har härom lemnat en utförlig relation, som förtjenar at läsas och läras af alla. /Se 10 Delen af mina samlingar./

Nu färdas vi ute på marken i ett starkt åskväder. Äro vi rädde, så skynda vi att söka skygd, men just detta skyndande befordrar snare vår olycka. Allt hvad som kan hända oss på fria fältet är att vi bli våta, men om vi springa, rida eller åka fort eller taga skygd under träd, berg, hus och annat dylikt, skall det drag, som härvid är ounvikligt, mycket mera exponera oss. Inne i rum, kunna vi preservera oss genom spjells, fönsters och dörrars tillstängande, emedan drag är farligt. Naturforskare påstå att man mot åskan är bättre förvarad i siden än i yllna kläder, att man bör helst uppehålla sig i Nordöstra delan af huset, och att djur, i synnerhet kattor, såsom mycket elektriska, ej bör finnas i rummet.

Nu äro vi i fara att genom vådeld blifva lefvande uppbrände, vi bo i 2dra eller 3dje våningen, trappan och dörren till vårt rum brinna. – – Genom fönstret blir nu vår enda utflygt. Om vi knyta samman våra kläder, lakan, gardiner och hvad som kan vara för hand samt fastbinda detta som tåg i fönsterposten, så kunna vi, med tillhjelp af en sådan repstege, hala oss ned till gatan. Det är väl svårt om icke omöjligt att i slike olyckor sana sig, men äro vi förnuftige, modige, försigtige och rådige,så kunna vi verkligen göra underverk.

Nu hafve vi förlorat våra bästa vänner – – – – Ack, mine Älskade! Erinrande mig denna dagen – – – den 26 November, så kan jag ej längre predika med exempel.

”Och här ett sorligt ord skall min predikan sluta.
Gifs ett fullkomligt sätt bland jordens  barn? Ack nej!
Åt ingen dödlig givs att oupphörligt njuta.
Allt lider ömsevis. Hvarför – Det vet jag ej.
Det givs ett sätt likväl att mildra lifvets öden:
Gör godt! I tysthet följ det gömda qvalets fjät,
styrk här ett krossat mod, ryck der en dygd ur nöden.
Det gives – detta sätt att mildra sjelfva döden:
GÖR GODT! – och, lit på mig, det givs ej fler än det !”

Then som Herran fruktar hafver ett tryckt fäste och hans barn varda också beskärmad.
Ordspr.bok. 14:26

Endast den kan rätt smaka förnöjelsen af en yttre lycka, som också utan densamma skulle vara lycklig.
Anonym.

Hvad den är verkligt säll, som från sin koja
ser sina barnbarn vid sin tröskel stoja
och , lycklig far, kan trycka till sitt bröst
en Maka, glad som han, i livets höst.
Må denna lott åt mig förunnad blifva
och minnet mina fordna känslor lifva,
när jag, med hjessan krönt af silfverhår
berättar händelser från flydda år!
Tioullus.

——————-

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s